Det känns som det alltid står någon där ute, stirrandes och bestämmandes. Någon som vakar mig och ser till så jag alltid försöker mitt allra bästa och inte låter mig somna innan jag gjort allt. Som sopar undan all trötthet och skriker tills jag presterat över min förmåga. Innan trodde jag inte det var möjligt, hur skulle man kunna göra bättre än sitt bästa? Nu vet jag att det går, med en vilja av stål och världens undergång (eller något som känns ännu värre) kanske ett helvete själen aldrig kan förlåta, något som är evigt plågande. Ja då går det att kämpa på övernivå, vara överglad, hjälpsam, trevlig, perfekt.
Men priset är högt. Nu vill jag vara ensam och bara vara mig, och bara det jag orkar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du behöver inte vara bäst om du inte vill. Det enda du behöver göra, är det du vill göra. Vill du vara bra i skolan för din egna skull? Var det i sånna fall. Vill du rida på en häst? Gör det då :D Men om du inte vill så strunta i det då :P <3 // Mingeling plingeling
SvaraRadera