Önskar att det inte var livet som jag behövde lägga på spel eller att jag skulle behöva skapa tårar och paniken men jag orkar inte mer. Kan inte kämpa ensam, det går inte. jag är i akutbehov av den kram som kan trösta och skydda mig tills jag orkar återvända.
Jag tror att man aldrig vill dö alldeles helt och hållet. Alla har något som de skulle vilja, se, känna, uppleva. Kanske är det ögonblick av lycka och harmoni som är drivkraften. Oavsett hur långt borta minnena är så försöker de få mig att stanna och kämpa. Är livet alltså en kamp efter lycka?!
Det känns så ensamt att ingen antingen inte kan eller också inte vill hjälpa. Kanske förstår de att jag menar allvar efter det här. Men det är sjukt att en kamp om livet ska behöva förstöra så mycket. Hälp borde finnas där för alla som behöver. Liv ska inte behöva kosta relationer eller medföra sånna risker. Frågan är vad som kommer hända efter det här men den frågan om vad som händer om jag inte gör något nu är ännu mer skrämmande.
Borde man förlåta sina kännslor, sina tankar. Förlåta deras existens?
Jag gör det nu, rätt eller fel. Kanske kommer detta leda till skador som aldrig kan repareras.
Förlåt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar