Nu är du där, på det där stället.
De långa sjukhuskorridorerna och de kala väggarna.
Där tystnaden talar ovanligt högt och paniken skrikits in i hjälplöst tomma hjärnor.
Där alla lycka sugits ut och lämnat förvirrade själar tomma på hopp och framtids tro. Tillsammans med alla andra som packat sin ryggsäck för att gå men fått förhinder på vägen.
Du förvaras där på platsen mellan himel och helvete, där det inte finns luft nog att leva men heller inte för lite för att slippa undan.
Du är tillräckligt långt borta för att vara trygg, så trygg man nu kan vara skyddad från sig själv.
Hur jävligt det än är så är jag glad att du inte lyckades!
Skulle inte stå ut utan dig.
Spelar Laleh på högsta volym och tänker tillbaka på tiden då det var vi som bestämde...
Lika bra att leka bra
Hon är fem år, jag som då
Hon vill va det bästa
Hon säger "du är soldat och jag prinsessa"
Det finns inga prinsessor mer
Kan vi sluta leka det
Det finns inga soldater mer
Kan vi sluta leka det
Och hon slutar le
Och ja, ja, jag är ett monster, jag är ett monster
Men jag kände att jag måste
Jag var ett monster, jag var ett monster
Men jag kände att jag måste
Jag är ett monster, jag är ett monster
Men jag kände att jag måste
Jag är ett monster, jag är ett monster
Men jag kände att jag måste
När du var liten grät du hela tiden
Och mamma sa det är värt att leva
Det är värt att leva
Se på din egen far
När alla hjältar är döda lever kungar kvar
När jag var liten grät jag hela tiden
Och pappa sa det är värt att leva
Det är värt att leva
Och han dog som en soldat ska
När alla hjältar är döda lever kungar kvar
När alla hjältar är döda lever kungar kvar
När alla hjältar är döda lever kungar kvar
Och dom är monster, och dom är monster
Vi kände att vi måste
Att leva...
Och dom är monster, och dom är monster
Vi kände att vi måste
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar