Någon som känner igen?

Har bara ett ord som beskriver nedanstående:
PSYKIATRIN!

Självklart var det fler än de patetiska två gångerna
och det syndes för alla som hade tid att bevitna och
till och med för de som bara lät blicken svepa förbi.

Allt syndes, det behöves inget geni eller hjärnskrynklare
för att se och förstå alltsammans. Allt hade spridit sig som
en epedimi av något ostoppbart, ut i hela kroppen så ögonen
kunde fortsätta att borra sig ner i varje skygga på golvet.

Kroppen talade sitt tydliga språk
det var fler än två lögner och det
behövdes ingen kostsam lögndetektor,
inget medium och inga låtsaströstandeord.
Psykologerna kunde gå hem för dagen
och sova lika bekymmerslöst som natten innan.

Sjuk

Måste försöka inse att idag är jag sjuk. Sjuk, sjuk sjuk. Och när man är det ska man vila, alltså inte träna precis som tiggarflickan sa igår så klokt.

Min hjärna vill träna, ångesten vill att jag ska springa,. Spytt har jag redan gjort, till en viss del så bara själva träningen som kvarstår. Men jag känner mig svag och oduglig, orkade inte läsa mer än ett inlägg tiggarflickan skrivit innan allt började snurra. Jag som borde göra en hel massa, enligt mig då, tex kolla upp när och vad som är nästa prov. Ännu en sån där liten småsak som bara inte går att utföra eller prata om, vilket självfallet får självhatet att stiga betydligt. Men allt jag lyckats åstakomma idag är att äta en färdigbredd äggmacka som pia gjort iordning och dricka en och en halv kopp te samt varit ute tio minuter med voven. Tänk så trött av så lite. Har inte tid att vara lat! Har latat bort så många dagar och gått upp så många kilon. Jag vill inte se ut så här och jag vill inte vara här alls. Inte så att jag vill dö helt bokstavligt men eller jo, jag längtar efter att få det där lugnet. Inte finnas, slippa känna, slippa tänka. Att bara låta allt vila, äntligen få lämna allt. Om det bara vore smärtfritt och om det inte innebar att man lämnar alla underbara människor, den kategorin så himla många tillhör. Nästan alla, skulle nog faktiskt kunna säga alla för jag hittar alltid ursäkter att älska och förlåta. Finns ingen jag verkligen hatar eller något jag tycker helt illa om för alla har något bra och något som gör att jag kan gilla dem.

Till och med mormor, jag tycker synd om henne för jag vet att hon inte menade något illa och att allt hon vill är att jag ska tycka om henne. Älskar de stunder då hon bara är min mormor utan den där monster delen. Kan jag älska henne, ja då kan jag älska alla någonstans :).

Det här inlägget blev helt sjukt och jag vet inte om det går att förstå vad som skrivits överhuvudtaget men jag tänker inte läsa det, inte värt att kritiskt granska varje ord och upptäcka allt dåligt. Jag gör som vanligt, publicerar. Går det inte att förstå, då tänker jag skylla på febern men innerst inne klandrar jag mig själv så allt är precis som vanligt. Sjuk eller ej.

Duktig!

Jaa har faktiskt varit duktig! Blev hamburgare i stället och jag åt upp nästan hela, resterna fick voven i tixbelöningar. Men innan tränade jag lite grann. Situps och så sprang jag men hann inte så långt för vi skulle äta. Nu är jag dödstrött och hostar som ett svin för jag sprungit men nog ska jag träna lite till.

Hur jag ska hålla det här med träning på en lagom nivå det vet jag inte. Aldrig mer timme efter timme som en sit-ups maskin! hoppas..

Verkligheten är overklig idag

Blev inte mycket sova i natt. Halsen kliade tokigt mycket men efter ett par koppar te och efter att jag försökt hjälpa min underbara ängel att andas så lyckades jag sova i tre timmar i alla fall. Jag är så glad att du andas vännen<3

Sen väckte pia mig vid kvart över sex och jag duschade, satte på mig kläderna jag fått av mamma och sprang till bussen. Jag och sofia gjorde en lista på hur saker behöver vara för att jag ska klara av att vara med de hemma i alla fall över helgen, på sikt vill säga. Just det, när jag var påväg till bup ringde pia och önskade lycka till och påminde mig om att jag skulle berätta att jag inte vill komma tillbaka för att bo hemma mera utan bo hos henne. När jag tog upp det lät det inte som om hon tänkte kontakta soc men vi skulle i alla fall ta upp det med mamma och pappa. Jag kommer aldrig kunna känna mig trygg annars, behöver veta att jag inte kommer bli tvingad att återvända. Hoppas verkligen att jag blir placerad eller åtminstone får pia som kontaktperson, hon gör ju ändå ett jobb med mig och jag tycker hon har rätt till betalning dessutom skulle det nog kännas bättre för mamma och pappa om jag blir placerad och de vet att soc kommer på kontroller och sånt.

När jag kom hem satte jag mig med en kopp te, har blivit en teoman, kan vara för att te är det enda jag dricker. Inte så smart jag vet men det är det enda jag tillåter mig dricka. Satt och läste några kapittel i min bok men sen tog tröttheten överhand och jag övervägde att i alla fall hämta ett täcke mot kylan. Kom inte så långt, böjde mig frammåt för att resa mig och fick händerna fulla av te, in på toa och självklart kunde jag inte tillåta mig att sluta. På den vägen har det varit idag, allt som har kommit in i kroppen har också tvingats lämna den men snart blir det pizza. Känns skönt att jag inte är ensam om att proppa i mej något så onyttigt. Jag får kämpa tillsammans med dig vännen. Kan inte lova att det går bra, trots allt har inget annat gått bra, inte ens vätska så det är bara kämpa och försöka känna sig lite mer värdefull.

Jag och kosmos har också tagit en promenad i det vackra vädret. Hade hoppats på att solskenet och värmen skulle få mig att känna mig levande, tränga undan den där overklighets känslan och ersätta topmrummet med ett något. Lyckades inte allt på den punkten. Var irriterad och min blick var fast i marken, endast benen gick i rasande fart som inte tilläts sakta ner. Behövde känna, smärtan av vinden som sakta bet sig in i skinnet var inte tillräckligt för att få mig att se. Ögonen var som då man precis vaknat och verkligheten, allt det vackra som egentligen fanns där ute, snön, de glasklara vattenpölarna och barnen som skrattande åkte pulka. De var alla jobbiga, deras liv och deras glädje så oförstålig och solens sken bländade bara mina ögon. Tillslut fick benen tacksamt sjunka ihop på mattan i hallen och kinden vila mot det kyliga golvet.

Vågen visade ett halvt kilo ner men tanken på att det inte är äkta utan bara vätska som försvunnit har retat mig och speciellt sen pizza blev ett faktum så nu ska jag och voven ut och springa.

Upp eller ner?

Jag som alltid brukar vara latast i världen nu mera har faktiskt gjort en massa, dock en sak för lite. Totalmissade samtalet med sofia och då hon lite oroligt ringde och undrade vart jag var satt jag i soffan och åt lite på en, lyssna noga, semla!

Annars har dagen gått i tvåhundra, har städat massor, dammat och skurat i flera otroligt smutsiga rum, tränat och varit ute och gått med kosmos. Okej det är inte speciellt mycket men med tanke på att jag inte är hemma och är sjukligt stressad och har krav upp till öronen så, det räckte.

Tror jag håller på att bli sjuk också och funderade en halv sekund på om jag verkligen borde träna och springa runt som en dåre, men tanken flög snabbt bort. Det här med plus två kilo känns åt helvete verkligen men samtidigt att gå ner o kanske bli hemtvingad samt att göra pia besviken det är något jag måste fundera på om jag verkligen vill. Hon har pratat om att bup vill att hon ringer soc och pratar om att jag ska bli placerad men hon har inget att säga till om, antagligen har inte bup det heller, så det är ett svårt fall. En sak som i alla fall mycket enkelt kan fastslås är att jag går under hemma och om jag flyttar här ifrån när jag är 18 och säger hejdå till allt. Bara SOC kunde fatta det.

Frågan är om jag ska gå upp eller ner, stå still lär ju vara omöjligt och jag kommer inte vara nöjd oavsett vad jag gör så ja. put the gun to my head.

Lång dag

Har inte skrivit så mycket här på sistone men idag var mötet på bup med mina föräldrar i alla fall. Beklagar om det nu är någon som orkar läsa allt som skrivs och saknat uppdateringar..

Först vaknade jag efter att äntligen kunnat somna, av voven som påkallade uppmärksamhet och gjorde allt i sin makt för att muntra upp sin dystra matte. Han lyckades då han började bära kläder från soffan och släppa på mig. Efter en stund i duschen kom beskedet att pia inte tänkte skjutsa mig till bup men snällt nog hämta mig. Fick ta bussen dit vilket gjorde att jag kom en timme för tidigt, då passade jag på att sätta in pengar på banken! riktigt stolt, inga tårar.
Sen hände dock något som inte var riktigt lika roligt. Vet inte hur jag hamnade där men helt plötsligt var jag helt vilse och klockan var mycket och där stod jag vid en rondell och undrade hur jag kommit dit. Utan ett minne från vilket håll, helt förvirrad. Hatar minnesluckor det är så himla otäckt! Lyckades i alla fall ta mig till bup i tid, att jag inte visste ett skvatt och jobbade på att andas normalt var en sak för sig.. Där blev det kaos i stresskarusellen och jag hörde trummor och vinden som om det var storm och rösterna i koridoren och brevid mig växlade från dunkla mumlanden till skrik inuti hjärnan. När massören, om det nu kallas så även för kvinnor, kom berättade jag för henne. Fanns inte så mycket annat att göra i det kaos jag befann mej så då satt vi och drack te i väntan på att massagen skulle börja och göra den pestiga väntan till familjesamtalet kortare. Avslappnade muskler var inget jag hade direkt. Sen gick jag upp till andra våningen och hoppades av hela mitt hjärta att sofia skulle dyka upp innan mina föräldrar. En önskan som gick i uppfyllelse men tätt efter gick mamma och pappa.. Hon han inte gömma mig och till på köpet blev vi lämnade ensamma. -katastrof!

(datorn har dampat så för tredje gången skriver jag denna fortsättning)

Mamma som inte brukar slösa med ord som tjata och pressa använde ändå dessa då hon senare prata de med pia, något jag kommer till. Pappa ville tänkte och skulle få mig att lova att komma hem, han lyckades och mammas försök att avleda kom aldeles försent då vi skulle kolla på bildrummet där jag och sofia brukar sitta. Sen fortsatte det, denna gång mammas tur som la osäkerheten över ansiktet och struntade i allt jag sa om de så fina plaggen jag fått i alla hjärtansdags present. De var säkert inte i passande färg, stolek och så vidare om allt och lite till. Allt detta på den korta stunden sofia och de andra var borta men som tur var kom hon tillbaka och vi gick in och pratade. I våra ögon helt olägligt kom ylva och jag följde med till 4:e våningen där vågen visade +2,3 kg på en månad, något som skulle få mamma att tycka det allt var lite bättre. Sen kom vi tillbaka och då blev vi åter lämnade helt ensamma, så mycket hade de lyssnat på mig. Gick riktigt dåligt också denna gång. Sen när även psykologen anslutit sig fick jag säga hejdå och sitta ensam i ett tv-rum där tvn inte fungerade i över en timme. Och då jag gick för att spy upp kakan jag för stämningens skull stoppat i mej då vi satt ensamma utan tillsyn från bupmännsikor ja då kom ylva så lägligt. Efter att ha hört smällar i dörren men inget blev upptäckt och alla kunde låtsas trassla lös trådarna i vår kaotiskatillvaro. Väl på parkeringen där jag helst skulle velat dyka in i pias bil och snabbt åka där ifrån pratade mamma och pia, pappa gick snabbt där ifrån och låtsades som om de där gråtande ljuden inte kom ifrån någoin han kände. Men mamma verkade förstått mycket, allt var inte hennes fel men ändå kommer inget lösas av att inget händer. Efter så många raka och genomärliga kommentarer och sanna påståenden får man bara hoppas på en förbättring. Men inte hoppas på mirakel. Härligt att mamma förstod, att pappa inte ens mindes en enda fras som växlats¨på det över två timmar långa mötet och inte ville lyssna på pia, ja det är en annan och lite tråkigare femma. Men nu vet mamma att överbeskyddande krav blir åt helvete och jag hoppas ändå lite smått på en förbättring.

Skratt, liv och singstar

Igår släppte jag faktiskt in livet, försökte leva och synas och jag lyckades.

Träffade två underbara tjejer som peppade mig en massa så till och med jag vågade sjunga!

Längesen jag skrattade och syndes, det var läskigt men samtidigt kul för ingen verkade ogilla den sidan som kom fram, snarare tvärt om.

Går något sämmre med maten som bara vill komma upp hela tiden och med tankar som dränker mig och förföljelse manin som jag tydligen håller på att uveckla men igår levde jag så detta inlägg får symbolicera allt roligt jag hade. Nu ska jag fortsätta kolla på Beck.

Skooola

Suck och pust. Skola, vara social, lyssna, förstå, orka...inget av det är min styrka just idag. Men har petat i mej en macka, frågan är hur mycket bättre den gör saker och ting. Är så himla trött på att gå fram och tillbaka har inte energi till det samtidigt som jag ska vara en duktig elev.

Blev inget praktiskt prov idag för min del. *jublar*

Nu ska jag försöka vila utan att träna eller spy, får göra mitt bästa och hoppas det går vägen :)

-------------------------------------------------------------------------------------------------
Har kommit hem nu, halvligger i soffan och förstår inte varför jag försöker. Det slutar ändå bara med patetiska misslyckanden och ändå tycks jag försöka igen! Förstår inte. Är helt svag i benen så fort jag får tanken på att resa mej, spyr som en dåre, går och ja vilka vackra försök till ingen som helst nytta. Varför försöka äta liksom, varför ens ge det en chans?

Aja nu ska jag nog lägga mig, eller vid närmare tanke inte. Jag vill ju det här. eller hur det nu är

Tankar så verkliga att verkligheten flyr

Pia fyller år idag, första kramen utdelad!

Igår upptäckte jag, ironiskt nog efter att vi pratat om maten och att jag spytt ett par gånger, att jag knappt behöver mer än tänka tanken förens det ska spruta. Gulliga Nad kom och pratade en stund med mej, sen följde jag med henne tillbaka så kosmos fick komma ut. Jag är så osocial och tråkig, bara sover eller drömmer mig bort eller fastnar i ett kaos av tankar. Varför?

Just nu är jag riktigt rädd. Känns som mamma och pappa ska hämta mig, ser framför mig hur de kommer närmare och närmare och när jag försökte tänka. "känslor är bara känslor och tankar är bara tankar" och "vad är det värsta som skulle kunna hända" Ja då tillkom det värsta och mormor följer med när de långsamt tar sig närmare. Just nu är de utanför huset, och har fortfarande en bra bit kvar men vad händer då de kommer. Nu dödar de mig inte bara, nu är hon med dem. Hon kommer ta mig i handen och gå iväg. Det är värre än döden, värre än allt.

Kalla mej helt sjuk i huvet, det finns ju bevis för det liksom det finns bevis för att jag förstör allt jag närmar mig så varför skulle inte dett hända. Kan inte sitta här i mitt kaos och låtsas allt är okej längre i alla fall. Pia ville jag skulle städa lite men min kropp vill bara fly. Om jag varit liten skulle jag gömt mig under täcket men nu vet jag att det inte är något skydd, att allt skulle hänt ändå. Ett täcke är ingen säker undangömd grotta. Blir tokig av att sitta här längre och bara vänta. Måste göra något.

....

Har börjat bli sådär jätte rädd för röster igen, skrikande röster, bestämda röster. Inget handlar om mig men ändå. Vill lösa all världens problem. Hur kommer det sig att jag vill göra det? Att jag måste. Alla tvångstankar hit och dit, gör det annars.. och jag är för trött för att ifrågasätta.

Faktiskt så är jag för trött för det mesta, sover bort så många av timmar. Jaha ännu en gråtattack, dags att gå in på rummet då. Det är så mörkt, det jag gör är så fel, alla jag förstör.

Ni förstår inte hur ledsen jag är ni bara tycker jag förstör eller hur?! men jag är ledsen...så svag ni skäms över mig som inte försöker. Ni bara ger och ger och jag förstör. Bryter sömder hjärtan.

Brustet hjärta och plugg

Har skrivit ännu mer på arbetet i djursjukvården, vet att det är långtid kvar tills det ska in men jag behöver gräva ner mig i lite arbete.

Mormor ringde igår, telefonen var på laddning som tur var och sen smsade hon. Jag fick panik! Förstår inte hur man kan få sånna känslor, känna sig så värdelös, hon ska föreställa min mormor men istället är hon ett monster under min säng. Pia blev trött och tyckte precis som Jeanette och Sofia att jag inte skulle svara. Bara låta dom vara men sen komm ytterligare ett sms och sen ett från pappa. Känner mig så kontrolerad. Varje gång de påminner mig om sin existens överfaller krav, skuldkänslor och ångest mig.

Jag är livegen, synonymer till livegen - slav, träl. Har ingen egen vilja utan andra styr mig. Allt för nära saningen... Om bara SOC förstod det, då skulle jag kunna bli placerad här och känna mig lite tryggare.

Hur som helst, imorgon är det alla <3s dag. Gemenskap med familjen, paket, leenden, kramar, kärlek... Hjärtan gör mig ledsen idag, vill inte bli påmind om hur jag borde vara. Jag vill inte förstöra deras liv så som jag gör. Det är ju min uppgift att de ska vara glada, så glada som möjligt, må bra. Att inte kontakta dem, inte rätta mig efter allt jag borde ja det är inget annat än svek.

Kanske borde jag skicka ett brustet hjärta..

Vi älskar samtal i färger!

Har just kommit från sofia. De hade glömt ringa om att massagen var inställd så jag kom jätte tidigt och blev hänvisad till andra våningen. Dagvård och akutenhetens väntrum där en förvånad sofia sprang förbi några minuter senare. Då fick man gå och lägga sig i filmrummet och slappa under bolltäcket, inte helt fel. Sen pratade vi om alla tankefällor och jag fick stryka över de som stämde in på mig, alla. Det var ett papper om mig och exemplena som var något överdrivna för att man skulle förstå, ja de blev alla gulmarkerade. Mera färger användes i vanlig ordning då jag och sofia är i farten, vi skrev vad mamma och pappa skulle jobba med (saker som jag skulle försökt lösa och mått dåligt över annars) och vad vi skulle fortsätta med. Hon utmanade mig och det känns som det faktiskt kommer genomföras. "Vi tar hand om dina föräldrar, du har gjort det länge nog och det är verkligen inte ditt ansvar." Så nu ska jag bara tänka på MIG, strunta i vad jag borde klara och vad jag borde göra. Bara göra det som blir bäst i längden. Så morfar, jag kommer på din födelsedag, en dag försent men jag kommer träffa dig och jag vill bara träffa dig tillsammans med min syster. De två personerna som inte har några krav på mig. Saknar dem, självklart saknar jag de andra med men jag klarar inte av att träffa dem så som det är nu. Får se hur det går med det här ' elin tänker på sig'. Avskyr att vara självisk och skapa problem men om nu BUP gör som de säger, Pia också och får mina föräldrar att acceptera vad jag klarar och att det inte är något jag gör för att jag inte gillar dem, ja då kanske det går vägen!

Mötet på BUP var en katastrof!

jag och sofia gick iväg för att prata ihop oss om vad vi skulle säga.
när vi kommer tillbaka in har mamma gråtit.
bra att börja samtalet med att fråga ifall de kan ändra på sig då känslorna redan är upprörda.

Sofia:
kan vi ta upp situationer e upplevt som jobbiga och dikutera hur ni menade så vi slipper missförstånd och för att hon ska kunna släppa det. det här kan medföra att ni behöver ändra på ert beteende för att hon ska orka vara hemma.

Knäpp tyst!
(mammas tårar rinner fortfarande, pappa stirrar tomt ut ur fönstret)
Tyst..tyst

Sofia:
e kom här så intervjuar jag dig om händelsen, vill ni höra???

Pappa:
.... ja, jo ...kör på ni
(tveksamt till en början med sen blev det visst pinsamt o opassande med tystnad)

E och Sofia:
pappa somnade runt två efter jobbet, jag vaknade inte förens elva av att pappa var mycket upprörd och skrek att det var djurmisshandel att inte vara ute med och ta hand om sina djur. till saken hör att pappa var uppe och skjutsade min syster vid 7 tiden och då själv kunde tagit ut kosmos om det nu var så bråttom. men han var sopslut och gick upp för att sova istället.
sen var han fortsatt mycket sur, retade sig och skrek åt allt jag gjorde.

Pappa
jo jag brusade upp lite men jag lugnar mig fort och då är det ju liksom inget mer med det, jag behöver lätta på ventilen och släppa ut lite ibland men jag är aldrig långsint! det som är gjort är historia liksom, det är inget jag blir upprörd över nu i efterhand. det som har hänt har hänt.

Sofia:
hur tycker du det låter nu när elin berättar, tycker du det verkar som om hon bara lyckats gå vidare? Du kanske inte tänkte på det då men med tanke på att vi pratat om det så mycket här på sista tiden,..
Tänkte du senare på att e kanske uppfattde situationen annorlundare än du?

Pappa:
ja men det var liksom inget att må dåligt över, man skakar ju det av sig och går vidare liskom det är ju så det hela fungerar.
......jo senare tänkte jag faktiskt på det..


Mamma:
ja men jag kan fatiskt förstå varför han reagerade som han gjorde, man MÅSTE ta hand om sina djur! visst man kan glömma men det får ABSOLUT INTE HÄNDA! och e borde ju vaknat tidigare, hon la sig ju vid tio och han vid två.
jag vet att det är så här (gråter massor) kolla, vi kan inte prata så här! hon tar åt sig allt!!!!

Sofia:
ja men det är ju så då man mår dåligt, man vänder gärna saker till sig själv och att det är ens eget fel. det här är ett tydligt exempel men (en hand på mitt knä) det är något som jag och e kommer jobba vidare på.
men jag tror även ni behöver prata Själva med våran familjetearpeft utan e för att vi ska komma någonstans, vi måste ha förståelse från båda håll för att ni ska orka vara tillsammans.

(mamma gråter hysteriskt för att allt är hennes fel och pappa försöker låtsas som att det regnar eller krongla in ett litet skämt tills mamma samlat sig nog för att vi ska kunna lämna sofia, ylva och gudrun)

Övriga saker som sades under resterande timmar, lunch och bilresa till pia:

Mammas citat mm..

Köper lampa

Köper alla hjärtansdags godis (mycket)

"Du ska väll med till branäs, amanda ska med! "

"Kommer du hem till kosmos födelsedag? L vill verkligen att du gör det!"

"Tänker du följa med oss då vi åker utomlands då???????????????"

Ska sälja CDn jag fick i julklapp, körskolsteorin
"du använder den ju inte!
och den är gammal då L ska ha den "(om 5 år!)

"du är ju aldig hemma så kosmos behöver ingen matskål"

"har ingenstans att ställa dina saker från lägenheten,
då måste jag montera ner vävstolen och vi får inte plats i bilen!"

"jag behöver väll inte vara hemma endag på ditt sportlov
så som jag är med L, du kommer väll ändå inte hem kan jag tänka"

Dömd för djurplågeri

Fan vilket möte!!

Mamma tjöt jag tjöt pappa försökte skämta
Jag är djurplågare enligt mamma OCKSÅ, så ledsen värdelös och.. FAN längesen jag gråtit så här mycket.

Sofia ringde till mig efter mötet och frågat om jag skurit mej men nej. Jag har överraskat och varit DUKTIG, legat i soffan och gråtit ihjäl mig men men. Snällt att hon ringde iaf och fågade hur jävligt det var. Till nästa möte blir det mer planering, mer folk och förhoppningsvist mer kontrollerat.

Huugh, och fler tårar lär komma då pia ska få veta vad som sagts med.

Slut på skratten

Idag har jag och Pia kollat på huset hon ska köpa och lastat dit lite lådor med böcker.
Det var ett jätte mysigt hus och hundra gånger bättre än det här måste jag säga.

I förrgår var jag på bio med J och såg valkyria. Rätt dålig film men förövrigt hade vi riktigt roligt, som alltid, massa tjejsnack. Men maten fortsätter att gå sämmre på samma sätt som mitt leende blir allt mer sällsynt och ersätts av tårar. Vet inte när jag skrattade sist.

Felfritt boende

I min älsklings
illusion är sorg
glädje och hoppet
svärtat hopplöst

Allt i
kontrastens
motsats

Där allt är fel
skulle jag passa
in helt felfritt

lite vackrare

Livet är en fallande musikal
av sång, smärta, svek och
dalande tårar

När tårar nuddat varje del av
kroppen och lämnat saltkristaller
i stelnade ådror

Sjungs toner utan lättja och
tomma inåtvända blickar,
lite vackrare







något renare

Pia läxar upp BUP och BUP SOC.

Idag har jag snubblat och fallit till skolan och skapat ännu fler blåmärken på hemvägen. Haft ett väldigt sorgset sinne idag och ögon som tårats lätt. Pratet med Pia igår och citatet "Det är så nära incest man kan komma" Har liksom fastnat i huvudet och att mormor ringer stup i kvarten gör inte saken bättre. Idag tog jag mig i alla fall tid att svara, svalde illamåendet och låtsades att hon var bara mormor. Inget äckligt monster vars röst jag aldrig mer vill höra, bara min mors mamma. Gick faktiskt hyfsat att vara normalunge.

Pia åkte iväg och pratade med Agneta och Ylva, Psykologen och Överläkaren, Psykiatrikern. Hon sa att det gick bra, de tyckte precis som jag att det är allt det här jag behöver för att orka och skulle tjata på SOC i hopp om att hon ska bli kontaktperson till mig. Bra!

Pia informerade även bup om att jag, hennes ord, "Mår piss över det här med mormor" och att det är deras skyldighet att ta maj på allvar. Vet inte om hon sa något om insidenten då en sjuksköterska tvingade mig ner i mormors knä samt drog ihop våra sängar under vilan. Det kommer jag antagligen att få veta, hon skulle berätta mer om samtalet nu sen i kväll då vi blir själva.

Sjuka ideér och Sofia citat

Lika smart som alltid vill något där inne ha en macka efter allt spring och jobb bland hästar hö och jätte tunga säckar och lådor. Anledningen till att man inte ska äta då man inte är hungrig utan bara vill kommer strax. En macka som bara den går överstyr med alldeles på tok för mycket smör och för stora tuggor. En katastrof i sig bara det. Triggat hungerskänslorna som kommer och går och nu då jag lyssnat lite skriker de på mer. Lite glass, två glas oboy och ett kokt ägg senare på väg till toaletten kommer min supersmarta idé. Texten på mjölkpaketet ploppar upp "En ko har fyra magar" Min fundering var då hur många har jag. Svar en.
Sen nästa tanke, vart är all min mat egentligen? Veckor har gått och allt borde ligga och äcklas i min mage, det som inte redan blivit fett vill säga. Den färdiga frågan som jag måste ha svar på:" Hur många måltider finns i min mage?". Det var bara att kolla det, ångesten som skulle komma annars orkades inte med idag efter tre hårt arbetande timmar och samtal med sofia. Det som sades där kommer jag till senare.
När halsen krampat tillräckligt länge runt fingrarna utan att jag tillåtit mig att andas kom fler tvångstankar, upp hopp. Om det skakar fram fler måltider eller ej kan jag inte svara på men som sagt, ångestens dag. Hur som helst blev det besvikna resultatet endast lunch, eller vad man nu kallar maten som gick överstyr, frukost och kvällsmat. Tre måltider alltså. Frågan är bara vart de resterande dagarnas mat tagit vägen.
Nu åter, x antal timmar tidigare hos Sofia. "Nästa familjesamtal får han välja, antingen fortsätter han att lägga all skuld och besvikelse på dig och låta dig fortsätta suga i dej allt och sträva efter hans oupnåliga mål eller så ändrar han på sig. Det är hans val, ingen kan bestämma det åt honom." Det läskigaste på länge, hans svar tror jag att jag kan gissa mig till. Han säger att han ska bli bättre, vad han däremot kommer göra vill jag inte spekulera i. Hans ord. "Jag är uppfostrad så här, jag kan inte ändra på mig"

Vad hände med 'inget är omöjligt om man bara vill'?!

Gott och blandat, plus och minus

Skolan kan verkligen ta musten ur en, tur att det är roligt folk och intressanta lektioner. Det är ruskigt kallt ute, här inne med för den delen. Jag och Kosmos var inte det perfekt sammarbetande paret under uppletandet. Han visade inte ens föremåls intresse. Vi är ínte i balans och det är bara jag som är boven till det. Tur det finns fler chanser att öva.

Försöker vara positiv, hoppas det märks. Det här var den delen av dagen med positiva saker nu kommer vi till det andra. Eller just, åt en hård brödskiva till lunch och måste även stoltsera med en ordentlig frukost, macka med smör!
Nu till allt annat. Ylva, överläkaren ringde just. Hon och Agneta, psykologen vill prata med Pia på onsdag, ensam. Nervös inför det även om jag inte ens ska vara med, hoppas och bävar ifall jag blir placerad. SOC kommer definitivt knövla så mycket som möjligt men känner att jag börjar bli van med både de och psykiatrin. De fungerar så helt enkelt.

Själv ska jag till Sofia och massören imorgon vilket kan behövas båda delarna. Massagen i första hand efter all kyla och spända muskler. Nu ska jag skära grönsaker till salladen, sen ska jag kraschlanda i soffan.

Gråter ihjäl på det här

Det känns som ett tröttsamt kaos. Det är slitsamt att tänka för mycket och försöka leva. Jag är deprimerad, fast jag inte förstår. Orkar inte mer, allt i hjärnan blir katastrof. Vill verkligen inte mera!

Mamma och pappa skulle dödat mig psykiskt om jag var hemma och latade mig så här. Jag är den mest operfekta, följer inte deras regler alls! Lever mitt eget liv som om jag inbillar mig att det skulle gå bra.

Känns som jag lever i två världar. En skön som jag orkar med här hos Pia och ett helvete jag inte alls fixar hemma. Mitt liv är en katastrof. Visst borde jag må som en blommande ros här men jag bara drunknar i det svarta hela tiden!

Vet inte hur jag ska orka med en massa timmar i skolan imorn tillexempel, det är uppletande och min hund är en bäver. Han gör utfall, skäller, piper, gnäller, slickar och pussar matte.. Jag Orkar Inte!!! Han är bara blä stackarn när jag inte orkat försöka vara duktig.

Mamma och pappa. Någon som kan förstå vad uppgivna de kommer bli om jag blir placerad här och Lina. Jag sviker alla hela tiden. Orkar verkligen ingenting.

Och som grädden på moset ska min älskade kanin på snart elva år avlivas imorgon , antagligen.

Allt är för mycket, mén just den saken har nog framgått tydligt nog nu.

Idag ska jag vinna kampen mot ätstörningen

Efter två dåliga dagar då jag för första gången erkänt mig försvag för att gå till skolan och även försummat min hund, något som skulle lett till dödsstraff och kaos hemma. Har jag idag bestämt mig för att försöka.

Ska kämpa, äta dricka och försöka att orka stå på benen. Följde med till farmen, gården med galopphästar och schäferuppfödningen där pia hjälper sina föräldrar om dagarna, igår. Det var otroligt jobbigt för en som har dåligt med ork i kroppen och energi i hjärnan, något som visar sig idag.

Men som sagt, idag ska jag försöka. Har redan ätit två gånger och med tanke på att klockan är halv elva så säger jag bara wow! En delikatess macka med tre gurkskivor och te med socker, efter Pias goda råd. Känns konstiggt att inte bli tvingad, att få bestämma själv. Sen en timme och en kissrunda, för Kosmos, senare så blev det te med lite mjölk och socker samt en deciliter jordgubbskräm.

Snurrar förtfarande och jag är svag men jag har kämpat! Hör och häpna alla. Nu ska jag nog krypa ner i sängen och försöka få upp lite värme. Måste bara låsa dörren, annars tror jag pappa ska komma in och döda mig. Helt seriöst alltså!

Är man djurplågare för att man för första gången på en evíghet lyckas sova hemma och sover till klockan tjugo i elva, vilket betyder att hunden inte heller kommer ut förens då, ja.. vad är man inte om hunden varit ute ynka tretio minuter på två dagar.

Pia tänker prata med min psykolog, kanske ska jag inte komma hem alls på ett långt tag. Med andra ord bli placerad här. Nästan så jag hoppas det. Älskar mina föräldrar och mitt hem, värmen av att sitta ovanpå braskaminen och mitt mysiga rum och min söta syster men just nu är vi inte bra för varandra. Nästan så jag hoppas att jag ska bli placerad här trots alla ångestladdade känslor det skapar.