Förut hade jag hopp och kunde se allt det härliga. De vackra blommorna, känna värmen från solen. Vart är allt det där nu? Jag tror inte det är helt bortblåst men det har minskat.

Livet är inte sämmre än att jag överlever.
Jag lever mig faktiskt genom både dag och natt.
Ett framsteg från att försöka dränka tankar i smärta eller att släppa allt för tommheten i inget. Jag skulle ljuga ännu en lögn om jag sa att jag aldrig har sånna tankar eller att jag lever livet med ett leende på mina läppar.

Ändå känns det som de på dagvården tycker att jag mår bättre nu. Förstår de inte att det är ett spel, jag kommer fly så fort jag får tillfälle. Vill de inte se det? Sofia verkar i alla fall inte vilja lämna mig, varken till mig själv eller helt till alla andra. De som försöker påtvinga mig friskheten på ett eller annat vis. Jag är tacksam för det. Tycker att jag redan testat den vägen och inte blir man friskare av tvång och skuldkänslor hit och dit. Faktum är att allt blir sämmre.

Livet är som en saga ibland, kanske en brutal sån men jag behöver tro för att leva. Behöver allt det vackra i hoppet. Något som får mig att ta mig igenom den plågsamma dagen för (utan medicin) en ännu värre och hopplöst sömnlös natt, (eller med medicin) en fasansfull rädsla för sömnen. Jag är inte värd den, den borde utnyttjas till träning, tårar, i alla dess former och till självförakt och hat.

Hur har jag blivit så här smutsig? Vem är det egentligen som sagt att jag är ett sådant monster mer än jag? Finns det någon som hatar mig lika starkt som jag?

Sofia försöker få mig att förstå att det bara är jag som ser mig i spegeln bara för att se valkarna växande svälla framför mina ögon. Hon tvingar mig inte att förstå det hon säger "Du är söt, Elin du är inte tjock, du kommer aldrig bli det ens!" Hon säger det bara utan krav.
Sofia är den enda som inte ställer krav på mig. För henne behöver jag inte vara glad, behöver inte säga saker för att hon ska må bättre. Jag behöver bara vara mig själv men vem är egentligen jag?!

Jag vill inte vara flickan med ärrade armar, hon som är sjuk fast det inte syns (nästan inte). Vill inte! Fast vem skulle jag vara utan smärta eller som får mig att fly. Utan all den där smärtan som sliter mig i stycken.
Skulle någon se mig om jag var synlig, så där full av liv, helt klar i huvudet och med självförtroendet i topp. Jag vet inte för jag har aldrig varit sådan jag har bara varit jag.
Lite sämmre än alla andra duktiga, vackra, perfekta.
Den som saknar den där lilla delen av något bra.

Har varit på möte med både soc, på morgonen och senare bup med läkare, psykolog och Sofia o en från dagvården Mona. Soc var bra, de skulle inte fortsätta utredningen det var bara bra att bolla tankar med innan vi skulle till bup. Mamma o pappa är ju rätt så arga o besvikna på dom för de inte hjälpt mig under det här året.

Psykologen avskrev sig själv lite diskret, ingen blir ledsen för det för hon har mest om man ska säga det helt kortfattat: struntat i oss och behandlat efter metoden "tiden löser alla sår/problem". Nu när vi har bättre kommunikation i familjen. Kan vi prata om hur det är och har varit. Att tiden inte löser ett skit om man bara skjuter undan problemet och att sår faktiskt lämnar ärr, så kommer ingen av oss gråta för att hon lämnar över till en familjeterapeut på äs-enheten.
Vad det gäller Mona, henne har jag träffat tidigare under förra vintern och våren då hon och en till kom på hembesök och sen gjorde bedömingen att jag inte kunde svara tillräckligt klart så deras hembesök inte gjorde någon skillnad. Så kommer jag nog fortsätta ha en hata/"gilla"-relation till henne. Jag hatar henne för att hon är så dryg och självisk på många sätt. Allt för att få ett lättare jobb. Hon är precis lika svart och vit som hennes klädsel(svart och vitt ), hy och hår säger, det finns inga gråzoner bara hennes rätt och fel. Men jag kan inte komma ifrån att jag gillar hennes sätt att se och faktiskt ge det man behöver, eller i alla fall att ge mig mjuka och tröstande kramar då jag behöver dem som mest. Under mötet och de timmar hon varit på dagvården har hon nog inte precis bidragit till att jag känner ökat förtroende för henne eller så utan det har nog nästan enbart lett till det sämmre på många sätt.

Sofia rättade som vanligt upp allt och det var bara hon och läkarna som gjorde sitt för att lyssna på mig och förstå. Tur att de, mamma och pappa var med på noterna, utan dem hade det nog inte blivit mitt bästa utan det enklaste som var i fokus.

Nu blir det dagvård 2 dagar (endast) och ett hembesök på fredan. Det är tur att mamma och pappa inte tänker isolera och övervaka mig denna gång. Vet inte om jag skulle klara det igen. Ska antagligen till skolan, en dag i forshaga, skjuts dit och hem och en eller båda dagarna i degerfors på skolan där.

Mona gjorde så maten känns typ 5000ggr jobbigare för att hon tjatade och tvingade mig massor. Om mamma och pappa tänker fortsätta på samma spår kommer det gå dåligt men det har jag sagt rakt ut så det fattar de förhoppningsvis. Vid det här laget borde jag lärt mig att inte hoppas över huvudtaget men det har jag inte trotts allt som hänt. Jag hoppas Mona är borta från både dagvården och hembesöken och att agneta, psykologen sticker dit pepparn växer. Utan dom skulle det bli så mycket enklare och tryggare. Och eftersom de vet hur nära jag var att "gå in i väggen" av all stress, ta livet av mig och allt det så vore det kanske att föredra om de tog och lyssnade på mig den här gången. Hoppas det framgått tillräckligt tydligt.

8 November Lördag (dv.)

Denna dag blev ordentligt schemalagd och det verkar som redtan av mitt liv kommer flyta på på samma tydligt strukturerade sätt ännu ett tag. Åt lite lite frukost på hotellet (har blivit mycket ljudkänslig pga all stress, den dålig sömnen mm..) Sen var det dagvård, mycket välplanerad med lugna aktiviteter, vila, samtal och gemenskap tillsammans med mamma, pappa och Lina.

Det var riktigt härligt och det kändes tryggt. De förstod mig, vågade inte säga till först då jag mådde dåligt men sen släppte det eftersom alla var så lugna. De på dv ville ha hem mig helst o att jag inte skulle sova på hotellet något mer så vi planerade tillvaron hemma lika noggrant. Har varit hos en kompis, hämtat hundarna, pratat med en från bup, suttit vid datorn och nu har jag just tagit några tabletter för att sova lättare.

Vi planerar en dag itaget. Imorgon blir det dv och min syster vill åter med. Vi ska också fira farsdag - äta middag hos mormor. Får se hur det går, från och med nu räcker det med mitt bästa, inga överprestationer alltså.

Fredag 7 November (senare; akuten..)

Skoldagen gick bra. Lena, min mattelärare räddade mitt liv utan att veta om det iförväg. Hon gav mig hennes nummer så jag kunde sjukanmäla mig till henne. Kanske var det just vad jag gjorde då jag två lektioner senare ringde gråtandes och trasig från toan. Mitt psyke hade i allla fall total kolapsat o behövde en ny start.

Lena skyndade upp till mig tillsammans med rektorn (en gullig tant som måste varit en underbar kurator innan hennes yrkesval). Båda var lugna och agerade efter konstens alla regler då de försökte stoppa blödningen, lugna mig, låsa in elever i klassrummen, kontakta mormor, ambulans osv. Jag vet inte vad jag varit eller om jag ens befunnit mig här alls utan dem.

Åkte amulans till sjukhuset och Lena frågade om hon skulle följa med och hon hade varit så gullig mot mig och jag var väll heller inte helt med men hon följde med och rektorn kom efter i sin bil. Tycker synd om den stackarn som fick städa toan efter mig men också för alla jag oroade den dagen.

Mormor och pappa hade nog brytit mot alla trafikregler man kan tänka sig för där var de utanför ambulansen då jag lastades av (finns det något bättre ord då man inte kan göra något?). De var inte alls hysteriska, båda var ledsna men mormor sa " Nu ser du till och bli inlagd Elin, de får inte strunta i dig längre." Jag blev glad men var ändå inte säker med dem kändes det som så jag kollade bara på ambulanstjejen som suttit med mig under resan.

Ambulanspersonalen, läkarna och sköterskorna pratade alla med mig. Var kanske inte alltid helt med och det var virriga samtal men de gjorde sitt bästa för att förstå. Och även förklara något mycket viktigt; de kunde inte lova mig något men de skulle göra sitt allra bästa. En sköterska sa "De på bup har verkligen inte gjort mycket för att hjälpa dig under det här året... De måste behandla folk för hur de mår just här och nu." Tänkvärda ord tycker jag.

Läkarna kollade skador på senor och ringde akutenheten på bup och efter x antal timmar lämnade jag mormor med en påse blodiga kläder och annat olämpligt och begav mig till bup med pappa. Men innan vi gick kom Lena in en sista gång och sa att jag skulle ringa henne på kvällen och berätta hur det gått och ifall jag blev inlagd så skulle hon komma och hälsa på mig under helgen.

Min macka som jag "ätit" till frukost kompleterades med en smula daim och 1dl juice som jag fick av Agneta, psykologen. Pratade massa och de försökte göra allt för att få hem mig först nästan utan hjälp men pappa var på min sida och de fick även ringa till mamma som var riktigt tydlig och sa att hon inte tollererade att de inte lyssnade på mig och att det faktiskt handlade om mitt liv och att hon skulle göra allt för att jag skulle må bra och att det även vore deras skyldighet.
Tillslut så hade vi tjatat till oss ett hotellrum på patienthotellet i Karlstad och skulle på dagvård där vi skulle träffa mamma ocj Lina nästa dag.

Det blev inte mycket sömn men det fanns trygghet bland oron.

7 November fredag

Önskar att det inte var livet som jag behövde lägga på spel eller att jag skulle behöva skapa tårar och paniken men jag orkar inte mer. Kan inte kämpa ensam, det går inte. jag är i akutbehov av den kram som kan trösta och skydda mig tills jag orkar återvända.

Jag tror att man aldrig vill dö alldeles helt och hållet. Alla har något som de skulle vilja, se, känna, uppleva. Kanske är det ögonblick av lycka och harmoni som är drivkraften. Oavsett hur långt borta minnena är så försöker de få mig att stanna och kämpa. Är livet alltså en kamp efter lycka?!

Det känns så ensamt att ingen antingen inte kan eller också inte vill hjälpa. Kanske förstår de att jag menar allvar efter det här. Men det är sjukt att en kamp om livet ska behöva förstöra så mycket. Hälp borde finnas där för alla som behöver. Liv ska inte behöva kosta relationer eller medföra sånna risker. Frågan är vad som kommer hända efter det här men den frågan om vad som händer om jag inte gör något nu är ännu mer skrämmande.

Borde man förlåta sina kännslor, sina tankar. Förlåta deras existens?
Jag gör det nu, rätt eller fel. Kanske kommer detta leda till skador som aldrig kan repareras.
Förlåt.

Igår (ons, 5 nov 08 )

Hade hoppats på att bli inlagd men ist så struntade skolsköterskan o skickadde ut mig i kylan fast hon visste jag skulle ta livet av mig, troligen innan jag ens kommit hem. Tur att man har kompisar -och tj att ringa. Har aldrig i hela mitt liv kännt mig så lämnad, sviken och ensam. Att gå runt runt och veta att vem man än skulle vända sig till så finns ingen som kan göra något. BUP vill inte hjälpa mig, de struntar ju i mig o kontaktar mamma o dom så jag får åka hem.

Nu är jag hos en kompis. Hon o hennes papppa följde med mig till akuten o sydde. Läkaren var bra o kontaktade bup o sa dessutom att jag skulle sova hos min kompis så här sitter jag nu. Men den cp buptanten, Åsa. Ringde till mina föräldrar som ville komma o hämta mig på stört, tjöt o gav mig dåligt samvete. Tack.

De kom iaf inte och hämtade mig men där emot så talade de om för mig att jag inte skulle vara välkommen av skolan om jag skurit mig o min framtid var rökt typ. Men jag har ju varit o sytt förut utan att de reagerat så, hoppas på det även denna ggn. Ska prata med sofia imorgon, om hon inte är sjuk då med. Det finns en risk att hon ringer mina föräldra då jag är på bup o då är jag fast. Hinner inte bekanta mig med varken tågräls, rakblad eller snara. Tänker ändå berätta allt om det är så att hon inte skickar tillbaka mig hem. Jag vill kräver, eller ja för att inte hota om något dumt som kommer genomföras, att hon pratar med mina föräldrar o sen ger dem tid med samtalskontakter tills de är okej innan jag ska återvända. Vill inte uppleva hur de blir om jag kommer hem o de inte är redo. Men inte heller vara så elak mot dem heller utan ge dem tid att smälta, tänka och förändra.

Problemet är det att soc är ute ur bilden, eftersom bup redan var kontaktade så var deras sak klar. De kunde inte hjälpa mig, mina föräldrar kan inte bli anmälda för något. Inte heller skolan kan göra något så jag är i händerna på bup. Jag var 100% ärlig emot skolsköterskan och berättade och grät o grät ändå skickade ut hon ut mig. Efter att jag gråtit i nån timme hos henne, Vi skilldes med orden, hon: syns på måndag o jag: då får jag hitta på något sätt att inte komma hem på själv då. Hon visste så jävla väl vad jag menade o hade i tanken!

Sån tur att det finns vänner som bryr sig om mig, de sviker inte när något hänt. Alla på tj, kompisarna, och de på akuten var på min sida med,tack till dom med. Nu ska jag försöka sova lite o slökolla på film med frida.

Idag (tor, 6 nov 08)

Idag fick pappa order om att hämta mig hos Frida o skjutsa mig till bup. Jag fick panik när jag hörde det o tjöt o massa. Fridas mamma försökte hjälpa, hon ringde till läkare och sånnt o kollade om de kunde göra något men det kunde de inte, BUP har makten typ. Pappa kom o vi åkte dit. Hon från bup hade ringt till pappa o sagt att jag ville prata själv o han inte fick vara med förens senare.
Vi gick in där o jag började storgråta på en ggn. Fick fram att de säkert skulle strunta i vad jag sa o vad jag orkade med o skicka hem mig. De satt och frågade en massa frågor o kom på att mina föräldrar gjort allt bakvänt, typ skrikit ist för tröstat osv.
Efter ett tag skulle de hämta pappa o jag vet inte men på något vis så lyckades jag springa ut därifrån o hon som pratat med mig på akuten igår, Åsa fick tag på mig när jag kommit ut o jag grät där helt hysterisk sen lovade hon att jag skulle sklippa se honom o att vi skulle gå in i rummet o sätta oss bakom en vägg,medan hon pratade med honom, agneta, berättade allt som jag sagt eller ja det viktigaste och hon ville att jag skulle höra o säga om något inte stämde men jag satt o grinade massor o höll typ för öronen för att slippa höra eller sa saker som jag ville skulle hända. ibland sa hon vad jag sagt för de hörde inte vad jag sa.
Sen när jag var lung gick vi in till honom och vi hade ett rätt okej samtal. Bup var på min sida o de hängde med på alla förslag jag hade, nästan. De kunde ju inte bestämma vart jag skulle vara o hur länge så det gjorde pappa. Han sa att jag bara fick vara hos mormor ikväll, natt o att jag skulle åka hem o vara hemma resten till måndag morgon.

Kaos vecka

Blir troligen inlagd idag.
SOC ska göra en utredning
Och jag ska försöka överleva.
Vågar inte åka hem som det är nu.

Förstår inte hur det kunnat bli så här men det har ändå lyckats på något vis.
Gradvis o smygande med små förändringar har jag på något vis kommit hit.

Hoppas de kan förlåta mig och sig själva någon dag.

..

Bor här hos K nu och hennes familj är underbara. Igår mådde jag för gråsligt. Höll på att frysa ihjäl efter att vi gått på stan och hennes mamma var så ompysslande och gullig. Hur kan man bli så fruktansvärt ledsen av kärlek och att någon ser och bryr sig?

Önskar jag skulle kunna stanna här för alltid i tryggheten men det är omöjligt. På söndag ska jag åka hem och efter det kommer mitt liv rasa. K är beredd på det. Hon tror fortfarande att det finns hopp någonstans men det gör det inte. Både hon, jag o hennes föräldrar har diskuterat det o det finns inte mycket ljust. Det är ett bäcksvart mörker.

Tråkigt med oundvikligheten men döden kommer till alla så jag ska inte protestera.
Ska försöka njuta av värmen här och suga åt mig av livet så länge det lyser.