Trots att det inte funnits någon snö, inte blev någon pulkaafton med Amanda och inte heller nyårsfirande på stan så verkade dagen ändå flyta på. Maten som stod där på bordet hos mormor tillsammans med hennes (uuh!) syster och hennes (snuskhummer till gubbe) man. Så blev maten pålaggd av arrangören mig och visst såg min tallrik lite full ut?! Jo, faktiskt! Lät salladsbitar täcka de hål alla andra laggt mängder med sås och potatisgratäng. Efterrätten blev däremot en stor röd bock i kanten och utskämda föräldrar. Ett misslyckande, inte totalfjasko men nog önskade de att de hade en normal unge som kunde käka en normal trippel-stor-gräddglass bit, precis som alla andra. Självklart kommenterades detta otroligt.
Om vi fortsätter tänka mat så måste jag medge att godis och jag verkligen inte gick ihop, ungefär som vanligt, även om det var veckor sen senast. Orkar inte ens säga förlåt men de får väll trösta sig med att det blev ordentligt rengjort och att den som lämnade toaletten varken var tårögd eller svag. Glada att de inte märkte ännu ett misslyckande och kunde förtsätta glädjas.
Nu suck kommer nog det som jag så länge önskat bara var en dröm och verkligen inte detta mörka och nu mera planlagda faktum. Usch vill verkligen inte skriva vad jag tänker eller vad jag panerar och när.
Det där med tiden på ja, det som kommer vända världen upp och ner, i alla fall i den här familjen, har blivit inskrivet och väl bevarat. Något som idag, för ca en timme sen då jag kom på att jag, för ca tredje kvällen i rad att jag verkligen inte alls vill, inte en enda sekund till. Nu är det på det här förbjudna planet, det som vänder hela mig i ångestatacker varje gång jag orkar tänka på det. Orkar inte leva, inte på grund av någon speciell orsak utan på grund av allt.
Kosmos som säkert hade sett hur jag mått flera timmar innan det ens blev så här botten valde att vara nära sin matte, åtminstone då jag var ensam eller i alla fall utan någon som såg. Han hoppade upp i min säng, Lina satt vid min dator och var ute på bdb, fullt upptagen alltså. Sängen och min vove såg så otroligt inbjudande ut. Den lurviga voven och sängen försökte frambringa tårar. Min härliga, underbart förstående vove slickade lungt min hand och var den enda anknytning till verkligheten som fanns. Jag borrade in huvudet i hans päls och lät några diskreta tårar falla och blöta överkastet en aning.
Att kolla in i en hunds ögon och visa hur hopplös man verkligen är, låta ögonen, händerna som krampaktigt klappar pälsen. Att helt enkelt våga stå för hur lite man orkar finnas till.
- Han är den enda som förstår mig, nästan, finns vänner som gör det med, men den enda som i det här huset ser och som bara genom att finnas är ett stöd. Är kärlek.
Lina vände sig om en stund senare och kollade på mig då jag satt framför soffan där Kosmos lägt sig efter att jag börjat granska min uppenbarelse i spegeln och upptäcka att jag verkligen är en mask. En stor fasad, någon som kan kolla in i döden, gråta och i nästa stund låta handen fara upp och trka några blöta tårar och rätta till lite kajal för att sedan le. "Håller du på och dör eller?"
Just då kunde jokerface faktiskt inte svara för tårarna strömmade men någon sekund senare med huvudet fortfarande inborrat i voven samtidigt som handen torkade diskret med invana rörelser. "Nejdå, hihi, Kosmos din buse" Han vet precis när matte blir pressad och alla önskningar går till "Puss". Mycket riktigt kom massor av blöta pussar på näsan och nu när matte inte heller drog undan huvudet blev det flera mysiga pussar på munnen. Kosmos såg lycklig ut och jag drog på munnen.
Alla tankar som snurrar genom huvudet. Planen som jag vet kommer svika alla (i det här fallet mest min familj, mamma och pappa som inte orkar mer och lina som döljer och mormor och morfar som inte heller orkar, faster borde räknas in men vet inte alls, förstår mig inte på henne och vi har ingen vidare relation men jaja, tycker hon ska räknas med). Men det är inte bara det med att jag kommer svika dom utan det är tidpunken som är jobbig. Mycket jobbig. Om jag inte vore så feg och rädd för mammas och pappas känslor skulle det bli i natt så jag slipper uppleva det nya året. 2009. Slipper svika igen och igen. Blir jag svagare i natt blir det snart annars väntar det några dagar tills jag är någonstans där jag kan känna mig trygg. Ett sånnt där tryggt ställe där det går bra att bara slappna av.
Nu är 12 slaget strax och jag ska ut med alla.
Gott Nytt År!
och stor kram och förlåt till de alla jag borde förlåta.
31 december 2008
30 december 2008
Har varit och kollat hos henne nu coh hon verkar jätte snäll och omtänksam. Känns som en plats där jag kan vara trygg och kanske kommer kunna prata och att hon höll på mycket med hundar gjorde inte saken sämmre :)
Det var faktiskt tråkigt att åka därifrån. Rummet som skulle bli mitt, ett ganska litet rum med en bokhylla fylld med pokaler och priser. Ovanför sängen hängde en såndär stor solfjäder och mittemot sängen, som var mjuk med ett ljusblått överkast, stod en stor bäddsoffa och på väggen hängde tre av hennes bästa hundar.
Vägen hem blev inte fullt så lyckad, trots att mamma verkade glad att hon var snäll och bra på att ta hand om folk. Pappa sa inte så mycket eller faktiskt inget alls vad jag kunde höra. Men halvupprörda viskningar kom ifrån framsätet och tydligen hade mamma inte speciellt mycket hopp åt något håll. Och la upp alla saker hon inte visste och sa att hon inte förstod hur något skulle fungera praktiskt samtidisg som hon fick mig att förstå att allt låg på mina axlar. Tack jag vet, jag vet.
Det var faktiskt tråkigt att åka därifrån. Rummet som skulle bli mitt, ett ganska litet rum med en bokhylla fylld med pokaler och priser. Ovanför sängen hängde en såndär stor solfjäder och mittemot sängen, som var mjuk med ett ljusblått överkast, stod en stor bäddsoffa och på väggen hängde tre av hennes bästa hundar.
Vägen hem blev inte fullt så lyckad, trots att mamma verkade glad att hon var snäll och bra på att ta hand om folk. Pappa sa inte så mycket eller faktiskt inget alls vad jag kunde höra. Men halvupprörda viskningar kom ifrån framsätet och tydligen hade mamma inte speciellt mycket hopp åt något håll. Och la upp alla saker hon inte visste och sa att hon inte förstod hur något skulle fungera praktiskt samtidisg som hon fick mig att förstå att allt låg på mina axlar. Tack jag vet, jag vet.
Det var minst lika sorgligt och jobbigt att åka tillbaka igen, till alla där masken måste vara på och inga jobbiga känslor får sippra ut. Oavsett vad BUP säger så är det inte hemma utan hos människor där jag får vara jag och vågar visa känslor som jag vill va. Där jag orkar och det som känns bäst. Tänkte tanken att jag fick bo hos henne mera, precis som hon sa och på orden utan krav och måsten. "Du behöver inte berätta om dig, det kommer med tiden". Inga måsten alltså. Men nog skulle mamma smula sönder de härliga tankar jag hade.
"Den här gången tar vi inga risker, du får inte gå mer i Forshaga än tidigare, var kvar i Degerfors med" Varför tänker jag på trygghet i att vara mig då jag vet att det ändå inte är så det fungerar? Drömmer om att komma någon annanstans och slippa allt det där dubbla, mjukheten och orden som leder till krav.
Det låter sjukt och är helt osanolikt men det är så det är, för att jag ska få vara mer hos någon annan och i Forshaga där jag trivs måste det gå sämmre hemma men det kommer det aldrig. Inte förens jag mår så dåligt att jag inte tänker för en sekund. Oavsett hur snälla och välmenande de är så finns det faktum att jag är rädd.
Deras säckar av skuld gör mig svag och deras maktlöshet som leder till ilska gör mig foglig. Blir rädd för att försöka, att lyckas, att misslyckas. Rädd att skapa känslor och rubriker. Känns som om jag inte borde vara helt ensam men tillsammans med BUPs allt för ofta fingervisningar om att det jag känner är något konstigt så.. Kan inte de med all sin erfarenhet förstå mig så vem kan det då?
Har inte blivit mycket sömn i natt, somnade runt halv 1. Bara för att vakna igen vid 3, vara vaken i en timme lite drygt och sova till åtta. Då ringde klockan mitt i min livs värsta mardröm tror jag.
Det var ingen klassisk mardröm, jagad av monster eller känslan att falla från ett stup utan en psykologisk mardröm. Alla mina värsta tankar spelades upp och blandades fragment från verkligheten. Då jag vaknade var jag helt säker på att jag gått på två biofilmer, samma barnfilmer med samma människa. Jag och mormor.
Vid det tillfället hatade ingen mig, ingen var besviken och ingen grät eller skrek. Men precis som i verkligheten, trots att det ännu bara är ett faktum, skulle jag svika. Bli hatad samtidigt som de säger att de älskar, bli slagen samtidigt som deras insidor längtar efter kramar och ett Nytt Liv utan det som hänt.
Jag förbluffade mig själv, rev ner saker, skrek, slog och inget av den jag brukade vara fanns kvar. Den delen av mig som fogligt och i sömnen kan läsa omgivningen och lika lätt som man blinkar gör allt för alla andra. Bromsar och förhindrar alla konflikter och anstränger sig till det yttersta för glada leenden. Men i drömmen kastade jag allt, struntde i masker och fasader och lät mitt humör speglas i mitt beteende. Endel av de förbjudna drömmarna, de som bara leder till skada och som får humöret att falla till botten och slagen nästan vina i luften. De där som skapar frustration, allt det som får föräldrar att bli monster.
Mamma var monster, ett gråtande, skrikande, skällande, förbannande, älskande. Hon var den misslyckade mamman som inte klarar av sin familj, hon som nästan går under. Min mamma, den jag så ofta tröstat, den vars frustration jag lärt mig bromsa. Hindra monstret från att ta över, den självföraktande mamman som speglar så mycket av mig. I drömmen slog jag sönder den värld hon krampaktigt försökte förvandla till perfekt. Den sprickfria ytan.
Vad gjorde hon i drömmen som hon inte skulle gjort i verkligheten?
Min hämd emot allt som var jobbigt, kraften i att känna sig oälskad, omöjlig, hopplös. Känslorna blommade men istället för den självföraktande men ändå eftertänksamma och mycket konsekvent bundna yta jag vanligt vis bär fanns ilskan. Hatet emot mig själv, jag var helt utan tankar på eftervärlden och levde mitt liv efter både ätstörda och självskadande lagar. Spädde på hopplösheten i mammas själ och försökte dränka min egen för alltid,om och om igen. Hatad och hopplös.
Istället för att se mig sådär, istället för att hjälpa mig till det enda jag ville släpade hon med mig till sitt jobb. Gjorde mig till hennes fånge igen. Den övervakade jag, hon som inte hade något liv, inget som ens kunde kallas privat och inte en skymt av egen vilja. Hon förde mig tillbaka till helvetet, allt det jag hade och antagligen kommer få igen. Ett konstgjot liv, ett liv bara för att och murar av tvång. Åter igen styrde hon mitt liv och maktlösheten kunde inte riva ett endaste spår i min själ.
Pappa var bara en svart skugga, en mer uppbrusad och förbannad variant av mamma. Den i frustration så hatande, dömmande och besvikna. Den arga pappan jag med åren lärt mig att stå emot, ifrågasätta, nedvärdera och skuldbelägga. Bara för att alla andra gjort så. Min skamm mot vad jag gjort emot honom gjorde mig svag och ledsen enda in i själen. Han var den som kunde riva upp sår i själen med ett enda vansinnigt slag. I drömmen kastade han ut mig. Avskydde mig, älskade men avskydde besväret och smärtan av att bli sviken. Smärtan av att leva med en dotter som mig.
Mormor, som under första filmen varit den härliga mormor jag tillåtit henne vara. Den dä jag minns ibland då smärtan och äcklet inte får mig att ändlöst vilja skrubba min själ. Kasta bort min kropp finna rening på något sätt. Det sätt som aldrig finns. Hon var glad och stolt över sitt barnbarn. glad över att gå på bio och se den glädjebubblande teknade filmen där lyckan skulle segra och allt skulle bli bra. Glad över att slippa verkligheten. Men också henne svek jag. Då vi kom hem hade kaoset brakat lös. Mamma var ett ångstångest paket med allt vad det innebär och pappa var inte ilskan som lugnar ned sig snabbt men ändå trasar sönder mig inifrån. Han ville ha ut mig där ifrån. Samtidigt som jag var utslängd, hatad och för alltid raderad var jag också i mammas ständigt övervakade fängelse i mitt dött levande liv, mitt bland kvång och törnor utan chans att skada utsidan, sådär så insidan glöms bort. Mormor kom med sitt förslag, hon som ibland försöker klistra ihop vardagen lite grann. Jag skulle bo hos tanten i Forshaga.
Min dröm avbröts av klockan som ringde och jag som panikslagen trodde allt hade hänt på riktigt, allt är ju trotts allt så otroligt nära. Även om det är någon vecka kvar än. Letade desperat efter mobilen i sängen och skulle ringa Tjejjouren (tj). Lisette har sagt att jag kan och gärna vill jag ska ringa men tyvärr svarade hon inte då jag kastat på mig kläder och slängt mig utanför dörren med hundarna. Måste hitta en anledning att gå ut så jag kan ringa henne igen nu.
Det var ingen klassisk mardröm, jagad av monster eller känslan att falla från ett stup utan en psykologisk mardröm. Alla mina värsta tankar spelades upp och blandades fragment från verkligheten. Då jag vaknade var jag helt säker på att jag gått på två biofilmer, samma barnfilmer med samma människa. Jag och mormor.
Vid det tillfället hatade ingen mig, ingen var besviken och ingen grät eller skrek. Men precis som i verkligheten, trots att det ännu bara är ett faktum, skulle jag svika. Bli hatad samtidigt som de säger att de älskar, bli slagen samtidigt som deras insidor längtar efter kramar och ett Nytt Liv utan det som hänt.
Jag förbluffade mig själv, rev ner saker, skrek, slog och inget av den jag brukade vara fanns kvar. Den delen av mig som fogligt och i sömnen kan läsa omgivningen och lika lätt som man blinkar gör allt för alla andra. Bromsar och förhindrar alla konflikter och anstränger sig till det yttersta för glada leenden. Men i drömmen kastade jag allt, struntde i masker och fasader och lät mitt humör speglas i mitt beteende. Endel av de förbjudna drömmarna, de som bara leder till skada och som får humöret att falla till botten och slagen nästan vina i luften. De där som skapar frustration, allt det som får föräldrar att bli monster.
Mamma var monster, ett gråtande, skrikande, skällande, förbannande, älskande. Hon var den misslyckade mamman som inte klarar av sin familj, hon som nästan går under. Min mamma, den jag så ofta tröstat, den vars frustration jag lärt mig bromsa. Hindra monstret från att ta över, den självföraktande mamman som speglar så mycket av mig. I drömmen slog jag sönder den värld hon krampaktigt försökte förvandla till perfekt. Den sprickfria ytan.
Vad gjorde hon i drömmen som hon inte skulle gjort i verkligheten?
Min hämd emot allt som var jobbigt, kraften i att känna sig oälskad, omöjlig, hopplös. Känslorna blommade men istället för den självföraktande men ändå eftertänksamma och mycket konsekvent bundna yta jag vanligt vis bär fanns ilskan. Hatet emot mig själv, jag var helt utan tankar på eftervärlden och levde mitt liv efter både ätstörda och självskadande lagar. Spädde på hopplösheten i mammas själ och försökte dränka min egen för alltid,om och om igen. Hatad och hopplös.
Istället för att se mig sådär, istället för att hjälpa mig till det enda jag ville släpade hon med mig till sitt jobb. Gjorde mig till hennes fånge igen. Den övervakade jag, hon som inte hade något liv, inget som ens kunde kallas privat och inte en skymt av egen vilja. Hon förde mig tillbaka till helvetet, allt det jag hade och antagligen kommer få igen. Ett konstgjot liv, ett liv bara för att och murar av tvång. Åter igen styrde hon mitt liv och maktlösheten kunde inte riva ett endaste spår i min själ.
Pappa var bara en svart skugga, en mer uppbrusad och förbannad variant av mamma. Den i frustration så hatande, dömmande och besvikna. Den arga pappan jag med åren lärt mig att stå emot, ifrågasätta, nedvärdera och skuldbelägga. Bara för att alla andra gjort så. Min skamm mot vad jag gjort emot honom gjorde mig svag och ledsen enda in i själen. Han var den som kunde riva upp sår i själen med ett enda vansinnigt slag. I drömmen kastade han ut mig. Avskydde mig, älskade men avskydde besväret och smärtan av att bli sviken. Smärtan av att leva med en dotter som mig.
Mormor, som under första filmen varit den härliga mormor jag tillåtit henne vara. Den dä jag minns ibland då smärtan och äcklet inte får mig att ändlöst vilja skrubba min själ. Kasta bort min kropp finna rening på något sätt. Det sätt som aldrig finns. Hon var glad och stolt över sitt barnbarn. glad över att gå på bio och se den glädjebubblande teknade filmen där lyckan skulle segra och allt skulle bli bra. Glad över att slippa verkligheten. Men också henne svek jag. Då vi kom hem hade kaoset brakat lös. Mamma var ett ångstångest paket med allt vad det innebär och pappa var inte ilskan som lugnar ned sig snabbt men ändå trasar sönder mig inifrån. Han ville ha ut mig där ifrån. Samtidigt som jag var utslängd, hatad och för alltid raderad var jag också i mammas ständigt övervakade fängelse i mitt dött levande liv, mitt bland kvång och törnor utan chans att skada utsidan, sådär så insidan glöms bort. Mormor kom med sitt förslag, hon som ibland försöker klistra ihop vardagen lite grann. Jag skulle bo hos tanten i Forshaga.
Min dröm avbröts av klockan som ringde och jag som panikslagen trodde allt hade hänt på riktigt, allt är ju trotts allt så otroligt nära. Även om det är någon vecka kvar än. Letade desperat efter mobilen i sängen och skulle ringa Tjejjouren (tj). Lisette har sagt att jag kan och gärna vill jag ska ringa men tyvärr svarade hon inte då jag kastat på mig kläder och slängt mig utanför dörren med hundarna. Måste hitta en anledning att gå ut så jag kan ringa henne igen nu.
29 december 2008
Dags att skriva ett inlägg igen, vet att det inte var länge sen men det behövs.
Har varit en härlig dag med hundträning. Älskar mina grannar så enormt, de är så snälla!
De är allt det där jag inte förtjänar. Det andra säger jag behöver höra, det där känslorna jag behöver känna.
Glädjen, livslusten, skratten.
Men det är inte lätt att skratta och sen leva vidare utan att världen ska fyllas med svarta moln.
Det är inte lätt att leva. Det är inte lätt alls.Liksom svårt att andas och känna att det är okej när man inte är okej med sig själv.Vi har inte varit vänner på länge.
Nu till anledningen, varför jag ens satt mig här. Det var inte för att skriva om det ständiga hoppet från glädje till sorg eller ångesten efter maten. Jag ska till en tant i morgon, den enda tant som kan tänka sig att släppa in ett psykfall innan för sina dörrar. Den enda människan som är galen nog och som blundar för eventuella konsekvenser. Stackars tant. Hoppas någonstans att hon ändrar sig.
Mitt liv är ingen saga och kommer nog aldrig bli. Just nu kommer det inte ens bli okej.
Varför ska livet bli så här för? Vuxna borde inte svika ens liv eller ens hopp. BUP är inga mäniskor utan bara BUP. - människor med rätt att sätta stämplar i pannan.
Har varit en härlig dag med hundträning. Älskar mina grannar så enormt, de är så snälla!
De är allt det där jag inte förtjänar. Det andra säger jag behöver höra, det där känslorna jag behöver känna.
Glädjen, livslusten, skratten.
Men det är inte lätt att skratta och sen leva vidare utan att världen ska fyllas med svarta moln.
Det är inte lätt att leva. Det är inte lätt alls.Liksom svårt att andas och känna att det är okej när man inte är okej med sig själv.Vi har inte varit vänner på länge.
Nu till anledningen, varför jag ens satt mig här. Det var inte för att skriva om det ständiga hoppet från glädje till sorg eller ångesten efter maten. Jag ska till en tant i morgon, den enda tant som kan tänka sig att släppa in ett psykfall innan för sina dörrar. Den enda människan som är galen nog och som blundar för eventuella konsekvenser. Stackars tant. Hoppas någonstans att hon ändrar sig.
Mitt liv är ingen saga och kommer nog aldrig bli. Just nu kommer det inte ens bli okej.
Varför ska livet bli så här för? Vuxna borde inte svika ens liv eller ens hopp. BUP är inga mäniskor utan bara BUP. - människor med rätt att sätta stämplar i pannan.
28 december 2008
Det börjar lukta slut på så många sätt
tiden den rinner ner på timmglasets
botten och jag kunde inte vara mer
borttappad än just nu
Så nära mina önskningar
ändå så långt borta
Jag önskar ni förstod.
ännu är mina tårar inlåsta
hoppas ni läser mig
innan de faller
denna gång
Älskar faktiskt så många
hatar att sakna´.
tiden den rinner ner på timmglasets
botten och jag kunde inte vara mer
borttappad än just nu
Så nära mina önskningar
ändå så långt borta
Jag önskar ni förstod.
ännu är mina tårar inlåsta
hoppas ni läser mig
innan de faller
denna gång
Älskar faktiskt så många
hatar att sakna´.
27 december 2008
Vill känna livet så där levade
utan tillsatta kemikalier av
okända komponenter vars
enda uppgift är att förslöa
och bromsa tankarna som
rörsig ute på E18 i full fart
vill känna livet lika levande
och härligt som en hunds
mjuka lurv under frusna
händer och slippa leva
låtsas liv där allt är perfekt
för vi som levt längre än
en rynkigt gammal psykolog
vet att ångest faktiskt kan döda
och att piller faktiskt bara lättar
på stämningen på jobbet och inte
fungerar superb utan stöttning
på den här punkten
där jag beskriver
hur mycket jag klarar
är jag bättre än din
dammiga erfarenhet
där jag beskriver
hur mycket jag klarar
är jag bättre än din
dammiga erfarenhet
26 december 2008
Förkyld och febrig med tårarna rinnande men visst går det att shoppa för det!
Trotsade sjukdom och fyndade kläder, riktigt roligt!
om rosa moln
skulle sväva
där uppe skulle
jag tackat ja
och svävat
i bedårnade
färger och
skådat oändliga
vyer
men molnen
är vita små
tussar och
regnbågens
skattkista
finns här
på jorden
Trotsade sjukdom och fyndade kläder, riktigt roligt!
om rosa moln
skulle sväva
där uppe skulle
jag tackat ja
och svävat
i bedårnade
färger och
skådat oändliga
vyer
men molnen
är vita små
tussar och
regnbågens
skattkista
finns här
på jorden
20 december 2008
Skulle ha min första hundkurs idag men den blev inställd men imorgon blir kursen av som planerat. Ska skriva ut häften med stegringsplan och mål med kursen utefter hur de svarade i enkäten. Hoppas de blir nöjda med kursen och att de lär sig mycket.
Nu ska jag äta och sen träffa Erika.
Just det.. en hel burk med färgsorterade pärlor åkte ut över golvet.
Har man inte jobb så skaffar man sig.
Nu ska jag äta och sen träffa Erika.
Just det.. en hel burk med färgsorterade pärlor åkte ut över golvet.
Har man inte jobb så skaffar man sig.
19 december 2008
Fredag
Sex människor i rundad cirkel.
Uttittad och blottad.
Den där familje hemligheten som ligger där framför oss
helt öppet blottas.
Satt gråtandes på vägen dit.
Bröt ihop två gånger där bland alla blickar.
Satt med mina tårdränkta ögon på vägen hem.
Psykvrak ska bli itvingad risperdal - kola proppad i skallen.
Uttittad och blottad.
Den där familje hemligheten som ligger där framför oss
helt öppet blottas.
Satt gråtandes på vägen dit.
Bröt ihop två gånger där bland alla blickar.
Satt med mina tårdränkta ögon på vägen hem.
Psykvrak ska bli itvingad risperdal - kola proppad i skallen.
18 december 2008
Torsdag kväll
Pappa har 1600 i försäkringar
som han inte kan betala
Jag har 1600 skulder i mitt bröst
små fåglar
som gillar
att picka
En ängel på ena axeln:
"du har inget gjort"
En djävul på den andra:
"du kostar skulder"
Det går att vara blind och ändå se vem som vinner.
som han inte kan betala
Jag har 1600 skulder i mitt bröst
små fåglar
som gillar
att picka
En ängel på ena axeln:
"du har inget gjort"
En djävul på den andra:
"du kostar skulder"
Det går att vara blind och ändå se vem som vinner.
Torsdag
Världens bästa dag var igår!
En underbar skymt av forshaga och det liv jag skulle klara av.
Alla underbara människor som bara är bäst, vovar och toppen.
Ett liv med människor och hundar, så mycket jag aldrig skulle
vilja lämna och sekunder jag önsade varade förevigt.
Tyvärr är inget förevigt och det var med ett stort hål
i hjärtat som jag lämnade alla, men jag kommer ju tillbaka snart.
Det är vad jag hoppas i alla fall!
Vill så gärna träffa alla andra som jag inte hann träffa.
Bara få vara. Få känna sig accepterad, lugn och växa i mej själv.
Liksom slippa vara den där blyga tjejen som alltid tänker hundrafemtioelva gånger
innan hon öppnar munnen och egentligen inte vågar existera alls.
Bli lite mer säker sådär som jag blev förra terminen,
bara för och bli nerputtad till botten igen av dom.
Men det är inte bara i forshaga det finns människor jag verkligen älskar
utan även här hemma finns det underbara girls (och boys ). Pratade med Ida idag, hon är superhärlig som alltid och idag vågade jag vara jag trotts att jag inte träffat henne på länge.
Varför vara rädd för så mycket egentligen? Ewe har rätt (som så många andra) Varför skulle inte jag vara älskad eller åtminstone pytte lite gillad.
Nu ska jag och klippa mig ska bli lite skoj och träffa alex och sarah
En underbar skymt av forshaga och det liv jag skulle klara av.
Alla underbara människor som bara är bäst, vovar och toppen.
Ett liv med människor och hundar, så mycket jag aldrig skulle
vilja lämna och sekunder jag önsade varade förevigt.
Tyvärr är inget förevigt och det var med ett stort hål
i hjärtat som jag lämnade alla, men jag kommer ju tillbaka snart.
Det är vad jag hoppas i alla fall!
Vill så gärna träffa alla andra som jag inte hann träffa.
Bara få vara. Få känna sig accepterad, lugn och växa i mej själv.
Liksom slippa vara den där blyga tjejen som alltid tänker hundrafemtioelva gånger
innan hon öppnar munnen och egentligen inte vågar existera alls.
Bli lite mer säker sådär som jag blev förra terminen,
bara för och bli nerputtad till botten igen av dom.
Men det är inte bara i forshaga det finns människor jag verkligen älskar
utan även här hemma finns det underbara girls (och boys ). Pratade med Ida idag, hon är superhärlig som alltid och idag vågade jag vara jag trotts att jag inte träffat henne på länge.
Varför vara rädd för så mycket egentligen? Ewe har rätt (som så många andra) Varför skulle inte jag vara älskad eller åtminstone pytte lite gillad.
Nu ska jag och klippa mig ska bli lite skoj och träffa alex och sarah
16 december 2008
Tisdag
Idag bakade vi kola och hade riktigt roligt. Det är många som försöker leva med några ränder lite härs och tvärs även fast ansiktena lyser så glatt perfekta. Alla döljer vi ju som bekant något, härligt att se fler som försöker glömma bort de där strecken och trotsa blickar.Blev endast en timme pluggat i skolan dock.
Första testet på bdb blev utlaggt igår o ja vågade kolla på svaren (kalla mig skitfeg om ni vill). Blir lätt sån om man tror hela världen hatar en. Kanske var det ändå en bra sak att se att så inte var fallet. Det har iaf gjort det här till en härlig kväll. Förta kvällen som är okej på mycket länge.
Längtar till livet i forshaga o i morgon får jag iaf en skymt av det =D
Första testet på bdb blev utlaggt igår o ja vågade kolla på svaren (kalla mig skitfeg om ni vill). Blir lätt sån om man tror hela världen hatar en. Kanske var det ändå en bra sak att se att så inte var fallet. Det har iaf gjort det här till en härlig kväll. Förta kvällen som är okej på mycket länge.
Längtar till livet i forshaga o i morgon får jag iaf en skymt av det =D
15 december 2008
Måndag
Ännu en dag har dödats och det verkar som det här med Minskad Stress har glidit ur mångas tankar. Veckan kommer bli full, fullare, fullast. I alla fall om man ser det från min synvinkel, där ordning och struktur enligt läkare ordineras tillsammans med mycket vila (detta efterlevs?).
Ska man se det positivt. Ingen dör under springturen till bussen. Det är naturligtvis inte sannt men under den tiden finns i alla fall inte mycket tid där saker och ting kan gå galet. Alla håller tummarna och hoppas.
Jag försökte verkligten idag!
Sofia, jag försökte äta mera och göra hela världen åtminstone lite gladare.
Trots att ångesten skrek o rev och naglarna borrade sig in i fingrarna.
Försökte göra som du sa.
"Ska du inte ha lite till?!" Ursäkta mig men det finns saker jag gärna inte vill höra då jag ätit typ en halv portion istället för bara lite. Faktiskt.
Borde ingen klappa händerna o säga duktig?
Nu är jag otroligt trött på mat, tjat och folk.
Ska det bli trevligt att vara blickfånget imorgon bland karotter fulla med mat på bordet för endast dig? TJOCKIS. Kolla på hon den mobbade däääääär borta. Hon kan ju inte ens äta själv!
Är jag nu en anorektisk idiot så lämna mig för gudsskull så! Då får ju alla en extra julklapp.
Ett Bekymmer Mindre! och förlåt mamma jag ska inte tänka så, eller tänka är okej bara jag inte säger det till dig men vad jag säger spelar ju ingen roll för det blir ju alltid fel!
Om du någon dag läser det här så.. Jag älskar dej o jag försöker vara perfekt åt alla håll och kanter men vi vet både du och jag att jag dina misstag och dina synder.
Förlåt, vet inte hur jag ska kunna raddera felen på något annat sätt än att spola tillbaka bandet tills där du log sådär äkta, för 17,5 år sen.
Ska man se det positivt. Ingen dör under springturen till bussen. Det är naturligtvis inte sannt men under den tiden finns i alla fall inte mycket tid där saker och ting kan gå galet. Alla håller tummarna och hoppas.
Jag försökte verkligten idag!
Sofia, jag försökte äta mera och göra hela världen åtminstone lite gladare.
Trots att ångesten skrek o rev och naglarna borrade sig in i fingrarna.
Försökte göra som du sa.
"Ska du inte ha lite till?!" Ursäkta mig men det finns saker jag gärna inte vill höra då jag ätit typ en halv portion istället för bara lite. Faktiskt.
Borde ingen klappa händerna o säga duktig?
Nu är jag otroligt trött på mat, tjat och folk.
Ska det bli trevligt att vara blickfånget imorgon bland karotter fulla med mat på bordet för endast dig? TJOCKIS. Kolla på hon den mobbade däääääär borta. Hon kan ju inte ens äta själv!
Är jag nu en anorektisk idiot så lämna mig för gudsskull så! Då får ju alla en extra julklapp.
Ett Bekymmer Mindre! och förlåt mamma jag ska inte tänka så, eller tänka är okej bara jag inte säger det till dig men vad jag säger spelar ju ingen roll för det blir ju alltid fel!
Om du någon dag läser det här så.. Jag älskar dej o jag försöker vara perfekt åt alla håll och kanter men vi vet både du och jag att jag dina misstag och dina synder.
Förlåt, vet inte hur jag ska kunna raddera felen på något annat sätt än att spola tillbaka bandet tills där du log sådär äkta, för 17,5 år sen.
14 december 2008
den 14 december, Söndag
Det känns fel, omärkligt fel.
Som när någon ramlat och
allt pekar helt och hållet på
dig.
Ledsamhet och skulden
redan utskriven i pannan
utan enda chans till ändring,
stämplad.
Sitter med korsade ben med
huvudet liggande i knät och
armar som nuddar golvet.
märklig.
Lyfter huvudet och ser in
i den spegel som så många
gånger förut sett hatet i en
desperat blick av ensamhet,
vardaligt.
I det bleka ansiktet glimmar
ögon, kanske orkar de kämpa
men vad visar det glanslösa
håret, de spruckna läpparna
och de sömnlösa strecken under
ögonen. De har gett upp och aldrig
hämtat sig till något långvarit.
trasig.
Som när någon ramlat och
allt pekar helt och hållet på
dig.
Ledsamhet och skulden
redan utskriven i pannan
utan enda chans till ändring,
stämplad.
Sitter med korsade ben med
huvudet liggande i knät och
armar som nuddar golvet.
märklig.
Lyfter huvudet och ser in
i den spegel som så många
gånger förut sett hatet i en
desperat blick av ensamhet,
vardaligt.
I det bleka ansiktet glimmar
ögon, kanske orkar de kämpa
men vad visar det glanslösa
håret, de spruckna läpparna
och de sömnlösa strecken under
ögonen. De har gett upp och aldrig
hämtat sig till något långvarit.
trasig.
11 december 2008
Klockan 'är 8 eller död
Låg nyss på golvet, platt som en pankaka där jag ramlade ihop.
Mamma använder mig som en handuk. Trokar av allt då det blir jobbigt.
Lina behandlar mormor o morfar som luft för att hon tycker de är så jobbiga o påträngande. Följden blir att de blir ännu värre o försöker gränga sig igenom skalet av is och ner till någon form av uppskattning. Nu försöker de köpa den men får en avvisande kyla.
Jag ska inte säga att jag inte är lika själviskt egoistiskt dum i huvet för jag orkar inte heller med dem o till skillnad från Lina så kan jag i alla fall orka i bland. Men idag, nu var bara jag hemma och då gör mamma som alltid; kan inte slänga mest skit på den som behöver (o ändå bara skakar av sej) utan kastar det på mej som hon vet tar åt sej precis allt o lite till. Sen efter tjugo minuter av "Ni är bara så själviska, så kalla, egoistiska"etc. etc. Så säger hon "förlåt det var inte så jag menade, (en stor fet lögn!) inte meningen att du skulle ta det så. (ta åt dej så mycket alltså, det var säkert sant).
Men MAMMA man LÄMNAR inte sin självmordsbenägna dotter så!!!
Är det så himla konstigt om jag skulle vilja försvinna bort från allt nu. Och låta dej gå fram till ett blodigt monster?
Du har ju redan sagt så tydligt med alla ord du kan att jag är så äckligt egoistisk, självgod, känslokall, självisk och andra synonymer till detta vidriga.
Jag tycker redan jag är vidrig värdelös o helt dum i huvet. Är det konstigt att jag tänker på alla sätt att avluta livet på efter det du sa hundrafemtio miljoner starkare och är en hårsmån ifrån att göra något JUST NU?!
Hur Kan Du Bara Tänka Tanken Att Jag Ska Vara Din Fucking Duktiga Dotter Nu?!
Jag är ju en IDIOT!
Åt helvete med allt !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
förlåt o hejdå o allt!
nu tjuter jag med men orkar fan inte mer
Mamma använder mig som en handuk. Trokar av allt då det blir jobbigt.
Lina behandlar mormor o morfar som luft för att hon tycker de är så jobbiga o påträngande. Följden blir att de blir ännu värre o försöker gränga sig igenom skalet av is och ner till någon form av uppskattning. Nu försöker de köpa den men får en avvisande kyla.
Jag ska inte säga att jag inte är lika själviskt egoistiskt dum i huvet för jag orkar inte heller med dem o till skillnad från Lina så kan jag i alla fall orka i bland. Men idag, nu var bara jag hemma och då gör mamma som alltid; kan inte slänga mest skit på den som behöver (o ändå bara skakar av sej) utan kastar det på mej som hon vet tar åt sej precis allt o lite till. Sen efter tjugo minuter av "Ni är bara så själviska, så kalla, egoistiska"etc. etc. Så säger hon "förlåt det var inte så jag menade, (en stor fet lögn!) inte meningen att du skulle ta det så. (ta åt dej så mycket alltså, det var säkert sant).
Men MAMMA man LÄMNAR inte sin självmordsbenägna dotter så!!!
Är det så himla konstigt om jag skulle vilja försvinna bort från allt nu. Och låta dej gå fram till ett blodigt monster?
Du har ju redan sagt så tydligt med alla ord du kan att jag är så äckligt egoistisk, självgod, känslokall, självisk och andra synonymer till detta vidriga.
Jag tycker redan jag är vidrig värdelös o helt dum i huvet. Är det konstigt att jag tänker på alla sätt att avluta livet på efter det du sa hundrafemtio miljoner starkare och är en hårsmån ifrån att göra något JUST NU?!
Hur Kan Du Bara Tänka Tanken Att Jag Ska Vara Din Fucking Duktiga Dotter Nu?!
Jag är ju en IDIOT!
Åt helvete med allt !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
förlåt o hejdå o allt!
nu tjuter jag med men orkar fan inte mer
10 december 2008
(kvällsstrunt då ångesten kliar runt)
Och åter igen var det som att falla
för jag såg alla de färggladaste av
alla fäger och jag hörde hurraropen
från alla barn med rosiga kinder
Och jag hörde regnet droppa
ner från taket då det sakta
dränkte mig med färger som
sakta späddes ut med livet
Och alla flickor dansade runt
och pojkarna de sprang skrattande
ikapp det var livet som lekte
men också ett som sprack
då fasaden sjönk genom
frusen is fanns ingen tid
för jag såg alla de färggladaste av
alla fäger och jag hörde hurraropen
från alla barn med rosiga kinder
Och jag hörde regnet droppa
ner från taket då det sakta
dränkte mig med färger som
sakta späddes ut med livet
Och alla flickor dansade runt
och pojkarna de sprang skrattande
ikapp det var livet som lekte
men också ett som sprack
då fasaden sjönk genom
frusen is fanns ingen tid
6 december 2008
den 6 december 2008
Det var som att be den döva lyssna.
Jag hörde orden men direkt efter att de hoppat ur deras munnar försvann de.
Som om de aldrig någonsin blivit sagda.
Ungefär som då jag blåste såpbubblor och Lina jagande försökte spräcka dem. Orden spräcktes och försvann på samma mystiska sätt.
Kanske var det G som bara satt tyst på sin stol som spräckte mina bubblor bara för att hon var pickhönan, längst ner i hierarkin.
Tycker lite synd om henne, bara för att hon är gammal o gaggig och inte kan hjälpa folk, etc…
…Okej jag har ändrat mig. Tycker inte synd om henne. Hon ska pensioneras eller byta yrke.
Sofia, så himla bra att hon finns, (en av de smartare o snällare på BUP) kunde återge halvtimmen av pratande röster.
Allt var inte bara glömda, förträngda ord.
De blev faktiskt meningar som vi kunde arbeta lite omkring. Och vi gjorde en ganska häftig plansch där i målarrummet fast pappa verkade inte vara med på samma match (som vanligt) men mamma förstod efter vår lilla redovisning av mina högst förvirrade och kaotiska tankekarusell.
Inte dåligt, men lite tuschpennor i fina färger, figurer och staplar verkar kunna strukturera upp det mesta.
Men tro inte att jag för den sakens skull kom ihåg det då vi gick ut till bilen en timme senare…
Jag skyddar mig för snart ser någon vad jag är värd.
Min verklighet, alla mina känslor och gärningar kommer upp i ljuset och jag blir lika oälskad som djävulen.
Det smärtar att känna sig så falsk och egoistisk .
"Elin vi får ju rätta oss efter dig nu, det är bara du som kan bestämma!"
Sluta tänk på mig hela tiden fatta att ni har ett eget liv.
Jag kan inte göra mer än mitt bästa och jag har inte svaren på precis allt även om ni så gärna vill det.
Önskar jag kunde skydda mig på något annat vis än just glömska.
Något som gick att styra lite bättre.
Vill ha kontroll!!
Måste kunna kontrollera något endaste i mitt liv.
Står inte ut med o ha det så här rörigt det är kaos överallt!
26 november 2008
Förut hade jag hopp och kunde se allt det härliga. De vackra blommorna, känna värmen från solen. Vart är allt det där nu? Jag tror inte det är helt bortblåst men det har minskat.
Livet är inte sämmre än att jag överlever.
Jag lever mig faktiskt genom både dag och natt.
Ett framsteg från att försöka dränka tankar i smärta eller att släppa allt för tommheten i inget. Jag skulle ljuga ännu en lögn om jag sa att jag aldrig har sånna tankar eller att jag lever livet med ett leende på mina läppar.
Ändå känns det som de på dagvården tycker att jag mår bättre nu. Förstår de inte att det är ett spel, jag kommer fly så fort jag får tillfälle. Vill de inte se det? Sofia verkar i alla fall inte vilja lämna mig, varken till mig själv eller helt till alla andra. De som försöker påtvinga mig friskheten på ett eller annat vis. Jag är tacksam för det. Tycker att jag redan testat den vägen och inte blir man friskare av tvång och skuldkänslor hit och dit. Faktum är att allt blir sämmre.
Livet är som en saga ibland, kanske en brutal sån men jag behöver tro för att leva. Behöver allt det vackra i hoppet. Något som får mig att ta mig igenom den plågsamma dagen för (utan medicin) en ännu värre och hopplöst sömnlös natt, (eller med medicin) en fasansfull rädsla för sömnen. Jag är inte värd den, den borde utnyttjas till träning, tårar, i alla dess former och till självförakt och hat.
Hur har jag blivit så här smutsig? Vem är det egentligen som sagt att jag är ett sådant monster mer än jag? Finns det någon som hatar mig lika starkt som jag?
Sofia försöker få mig att förstå att det bara är jag som ser mig i spegeln bara för att se valkarna växande svälla framför mina ögon. Hon tvingar mig inte att förstå det hon säger "Du är söt, Elin du är inte tjock, du kommer aldrig bli det ens!" Hon säger det bara utan krav.
Sofia är den enda som inte ställer krav på mig. För henne behöver jag inte vara glad, behöver inte säga saker för att hon ska må bättre. Jag behöver bara vara mig själv men vem är egentligen jag?!
Jag vill inte vara flickan med ärrade armar, hon som är sjuk fast det inte syns (nästan inte). Vill inte! Fast vem skulle jag vara utan smärta eller som får mig att fly. Utan all den där smärtan som sliter mig i stycken.
Skulle någon se mig om jag var synlig, så där full av liv, helt klar i huvudet och med självförtroendet i topp. Jag vet inte för jag har aldrig varit sådan jag har bara varit jag.
Lite sämmre än alla andra duktiga, vackra, perfekta.
Den som saknar den där lilla delen av något bra.
Livet är inte sämmre än att jag överlever.
Jag lever mig faktiskt genom både dag och natt.
Ett framsteg från att försöka dränka tankar i smärta eller att släppa allt för tommheten i inget. Jag skulle ljuga ännu en lögn om jag sa att jag aldrig har sånna tankar eller att jag lever livet med ett leende på mina läppar.
Ändå känns det som de på dagvården tycker att jag mår bättre nu. Förstår de inte att det är ett spel, jag kommer fly så fort jag får tillfälle. Vill de inte se det? Sofia verkar i alla fall inte vilja lämna mig, varken till mig själv eller helt till alla andra. De som försöker påtvinga mig friskheten på ett eller annat vis. Jag är tacksam för det. Tycker att jag redan testat den vägen och inte blir man friskare av tvång och skuldkänslor hit och dit. Faktum är att allt blir sämmre.
Livet är som en saga ibland, kanske en brutal sån men jag behöver tro för att leva. Behöver allt det vackra i hoppet. Något som får mig att ta mig igenom den plågsamma dagen för (utan medicin) en ännu värre och hopplöst sömnlös natt, (eller med medicin) en fasansfull rädsla för sömnen. Jag är inte värd den, den borde utnyttjas till träning, tårar, i alla dess former och till självförakt och hat.
Hur har jag blivit så här smutsig? Vem är det egentligen som sagt att jag är ett sådant monster mer än jag? Finns det någon som hatar mig lika starkt som jag?
Sofia försöker få mig att förstå att det bara är jag som ser mig i spegeln bara för att se valkarna växande svälla framför mina ögon. Hon tvingar mig inte att förstå det hon säger "Du är söt, Elin du är inte tjock, du kommer aldrig bli det ens!" Hon säger det bara utan krav.
Sofia är den enda som inte ställer krav på mig. För henne behöver jag inte vara glad, behöver inte säga saker för att hon ska må bättre. Jag behöver bara vara mig själv men vem är egentligen jag?!
Jag vill inte vara flickan med ärrade armar, hon som är sjuk fast det inte syns (nästan inte). Vill inte! Fast vem skulle jag vara utan smärta eller som får mig att fly. Utan all den där smärtan som sliter mig i stycken.
Skulle någon se mig om jag var synlig, så där full av liv, helt klar i huvudet och med självförtroendet i topp. Jag vet inte för jag har aldrig varit sådan jag har bara varit jag.
Lite sämmre än alla andra duktiga, vackra, perfekta.
Den som saknar den där lilla delen av något bra.
14 november 2008
Har varit på möte med både soc, på morgonen och senare bup med läkare, psykolog och Sofia o en från dagvården Mona. Soc var bra, de skulle inte fortsätta utredningen det var bara bra att bolla tankar med innan vi skulle till bup. Mamma o pappa är ju rätt så arga o besvikna på dom för de inte hjälpt mig under det här året.
Psykologen avskrev sig själv lite diskret, ingen blir ledsen för det för hon har mest om man ska säga det helt kortfattat: struntat i oss och behandlat efter metoden "tiden löser alla sår/problem". Nu när vi har bättre kommunikation i familjen. Kan vi prata om hur det är och har varit. Att tiden inte löser ett skit om man bara skjuter undan problemet och att sår faktiskt lämnar ärr, så kommer ingen av oss gråta för att hon lämnar över till en familjeterapeut på äs-enheten.
Vad det gäller Mona, henne har jag träffat tidigare under förra vintern och våren då hon och en till kom på hembesök och sen gjorde bedömingen att jag inte kunde svara tillräckligt klart så deras hembesök inte gjorde någon skillnad. Så kommer jag nog fortsätta ha en hata/"gilla"-relation till henne. Jag hatar henne för att hon är så dryg och självisk på många sätt. Allt för att få ett lättare jobb. Hon är precis lika svart och vit som hennes klädsel(svart och vitt ), hy och hår säger, det finns inga gråzoner bara hennes rätt och fel. Men jag kan inte komma ifrån att jag gillar hennes sätt att se och faktiskt ge det man behöver, eller i alla fall att ge mig mjuka och tröstande kramar då jag behöver dem som mest. Under mötet och de timmar hon varit på dagvården har hon nog inte precis bidragit till att jag känner ökat förtroende för henne eller så utan det har nog nästan enbart lett till det sämmre på många sätt.
Sofia rättade som vanligt upp allt och det var bara hon och läkarna som gjorde sitt för att lyssna på mig och förstå. Tur att de, mamma och pappa var med på noterna, utan dem hade det nog inte blivit mitt bästa utan det enklaste som var i fokus.
Nu blir det dagvård 2 dagar (endast) och ett hembesök på fredan. Det är tur att mamma och pappa inte tänker isolera och övervaka mig denna gång. Vet inte om jag skulle klara det igen. Ska antagligen till skolan, en dag i forshaga, skjuts dit och hem och en eller båda dagarna i degerfors på skolan där.
Mona gjorde så maten känns typ 5000ggr jobbigare för att hon tjatade och tvingade mig massor. Om mamma och pappa tänker fortsätta på samma spår kommer det gå dåligt men det har jag sagt rakt ut så det fattar de förhoppningsvis. Vid det här laget borde jag lärt mig att inte hoppas över huvudtaget men det har jag inte trotts allt som hänt. Jag hoppas Mona är borta från både dagvården och hembesöken och att agneta, psykologen sticker dit pepparn växer. Utan dom skulle det bli så mycket enklare och tryggare. Och eftersom de vet hur nära jag var att "gå in i väggen" av all stress, ta livet av mig och allt det så vore det kanske att föredra om de tog och lyssnade på mig den här gången. Hoppas det framgått tillräckligt tydligt.
Psykologen avskrev sig själv lite diskret, ingen blir ledsen för det för hon har mest om man ska säga det helt kortfattat: struntat i oss och behandlat efter metoden "tiden löser alla sår/problem". Nu när vi har bättre kommunikation i familjen. Kan vi prata om hur det är och har varit. Att tiden inte löser ett skit om man bara skjuter undan problemet och att sår faktiskt lämnar ärr, så kommer ingen av oss gråta för att hon lämnar över till en familjeterapeut på äs-enheten.
Vad det gäller Mona, henne har jag träffat tidigare under förra vintern och våren då hon och en till kom på hembesök och sen gjorde bedömingen att jag inte kunde svara tillräckligt klart så deras hembesök inte gjorde någon skillnad. Så kommer jag nog fortsätta ha en hata/"gilla"-relation till henne. Jag hatar henne för att hon är så dryg och självisk på många sätt. Allt för att få ett lättare jobb. Hon är precis lika svart och vit som hennes klädsel(svart och vitt ), hy och hår säger, det finns inga gråzoner bara hennes rätt och fel. Men jag kan inte komma ifrån att jag gillar hennes sätt att se och faktiskt ge det man behöver, eller i alla fall att ge mig mjuka och tröstande kramar då jag behöver dem som mest. Under mötet och de timmar hon varit på dagvården har hon nog inte precis bidragit till att jag känner ökat förtroende för henne eller så utan det har nog nästan enbart lett till det sämmre på många sätt.
Sofia rättade som vanligt upp allt och det var bara hon och läkarna som gjorde sitt för att lyssna på mig och förstå. Tur att de, mamma och pappa var med på noterna, utan dem hade det nog inte blivit mitt bästa utan det enklaste som var i fokus.
Nu blir det dagvård 2 dagar (endast) och ett hembesök på fredan. Det är tur att mamma och pappa inte tänker isolera och övervaka mig denna gång. Vet inte om jag skulle klara det igen. Ska antagligen till skolan, en dag i forshaga, skjuts dit och hem och en eller båda dagarna i degerfors på skolan där.
Mona gjorde så maten känns typ 5000ggr jobbigare för att hon tjatade och tvingade mig massor. Om mamma och pappa tänker fortsätta på samma spår kommer det gå dåligt men det har jag sagt rakt ut så det fattar de förhoppningsvis. Vid det här laget borde jag lärt mig att inte hoppas över huvudtaget men det har jag inte trotts allt som hänt. Jag hoppas Mona är borta från både dagvården och hembesöken och att agneta, psykologen sticker dit pepparn växer. Utan dom skulle det bli så mycket enklare och tryggare. Och eftersom de vet hur nära jag var att "gå in i väggen" av all stress, ta livet av mig och allt det så vore det kanske att föredra om de tog och lyssnade på mig den här gången. Hoppas det framgått tillräckligt tydligt.
8 november 2008
8 November Lördag (dv.)
Denna dag blev ordentligt schemalagd och det verkar som redtan av mitt liv kommer flyta på på samma tydligt strukturerade sätt ännu ett tag. Åt lite lite frukost på hotellet (har blivit mycket ljudkänslig pga all stress, den dålig sömnen mm..) Sen var det dagvård, mycket välplanerad med lugna aktiviteter, vila, samtal och gemenskap tillsammans med mamma, pappa och Lina.
Det var riktigt härligt och det kändes tryggt. De förstod mig, vågade inte säga till först då jag mådde dåligt men sen släppte det eftersom alla var så lugna. De på dv ville ha hem mig helst o att jag inte skulle sova på hotellet något mer så vi planerade tillvaron hemma lika noggrant. Har varit hos en kompis, hämtat hundarna, pratat med en från bup, suttit vid datorn och nu har jag just tagit några tabletter för att sova lättare.
Vi planerar en dag itaget. Imorgon blir det dv och min syster vill åter med. Vi ska också fira farsdag - äta middag hos mormor. Får se hur det går, från och med nu räcker det med mitt bästa, inga överprestationer alltså.
Det var riktigt härligt och det kändes tryggt. De förstod mig, vågade inte säga till först då jag mådde dåligt men sen släppte det eftersom alla var så lugna. De på dv ville ha hem mig helst o att jag inte skulle sova på hotellet något mer så vi planerade tillvaron hemma lika noggrant. Har varit hos en kompis, hämtat hundarna, pratat med en från bup, suttit vid datorn och nu har jag just tagit några tabletter för att sova lättare.
Vi planerar en dag itaget. Imorgon blir det dv och min syster vill åter med. Vi ska också fira farsdag - äta middag hos mormor. Får se hur det går, från och med nu räcker det med mitt bästa, inga överprestationer alltså.
Fredag 7 November (senare; akuten..)
Skoldagen gick bra. Lena, min mattelärare räddade mitt liv utan att veta om det iförväg. Hon gav mig hennes nummer så jag kunde sjukanmäla mig till henne. Kanske var det just vad jag gjorde då jag två lektioner senare ringde gråtandes och trasig från toan. Mitt psyke hade i allla fall total kolapsat o behövde en ny start.
Lena skyndade upp till mig tillsammans med rektorn (en gullig tant som måste varit en underbar kurator innan hennes yrkesval). Båda var lugna och agerade efter konstens alla regler då de försökte stoppa blödningen, lugna mig, låsa in elever i klassrummen, kontakta mormor, ambulans osv. Jag vet inte vad jag varit eller om jag ens befunnit mig här alls utan dem.
Åkte amulans till sjukhuset och Lena frågade om hon skulle följa med och hon hade varit så gullig mot mig och jag var väll heller inte helt med men hon följde med och rektorn kom efter i sin bil. Tycker synd om den stackarn som fick städa toan efter mig men också för alla jag oroade den dagen.
Mormor och pappa hade nog brytit mot alla trafikregler man kan tänka sig för där var de utanför ambulansen då jag lastades av (finns det något bättre ord då man inte kan göra något?). De var inte alls hysteriska, båda var ledsna men mormor sa " Nu ser du till och bli inlagd Elin, de får inte strunta i dig längre." Jag blev glad men var ändå inte säker med dem kändes det som så jag kollade bara på ambulanstjejen som suttit med mig under resan.
Ambulanspersonalen, läkarna och sköterskorna pratade alla med mig. Var kanske inte alltid helt med och det var virriga samtal men de gjorde sitt bästa för att förstå. Och även förklara något mycket viktigt; de kunde inte lova mig något men de skulle göra sitt allra bästa. En sköterska sa "De på bup har verkligen inte gjort mycket för att hjälpa dig under det här året... De måste behandla folk för hur de mår just här och nu." Tänkvärda ord tycker jag.
Läkarna kollade skador på senor och ringde akutenheten på bup och efter x antal timmar lämnade jag mormor med en påse blodiga kläder och annat olämpligt och begav mig till bup med pappa. Men innan vi gick kom Lena in en sista gång och sa att jag skulle ringa henne på kvällen och berätta hur det gått och ifall jag blev inlagd så skulle hon komma och hälsa på mig under helgen.
Min macka som jag "ätit" till frukost kompleterades med en smula daim och 1dl juice som jag fick av Agneta, psykologen. Pratade massa och de försökte göra allt för att få hem mig först nästan utan hjälp men pappa var på min sida och de fick även ringa till mamma som var riktigt tydlig och sa att hon inte tollererade att de inte lyssnade på mig och att det faktiskt handlade om mitt liv och att hon skulle göra allt för att jag skulle må bra och att det även vore deras skyldighet.
Tillslut så hade vi tjatat till oss ett hotellrum på patienthotellet i Karlstad och skulle på dagvård där vi skulle träffa mamma ocj Lina nästa dag.
Det blev inte mycket sömn men det fanns trygghet bland oron.
Lena skyndade upp till mig tillsammans med rektorn (en gullig tant som måste varit en underbar kurator innan hennes yrkesval). Båda var lugna och agerade efter konstens alla regler då de försökte stoppa blödningen, lugna mig, låsa in elever i klassrummen, kontakta mormor, ambulans osv. Jag vet inte vad jag varit eller om jag ens befunnit mig här alls utan dem.
Åkte amulans till sjukhuset och Lena frågade om hon skulle följa med och hon hade varit så gullig mot mig och jag var väll heller inte helt med men hon följde med och rektorn kom efter i sin bil. Tycker synd om den stackarn som fick städa toan efter mig men också för alla jag oroade den dagen.
Mormor och pappa hade nog brytit mot alla trafikregler man kan tänka sig för där var de utanför ambulansen då jag lastades av (finns det något bättre ord då man inte kan göra något?). De var inte alls hysteriska, båda var ledsna men mormor sa " Nu ser du till och bli inlagd Elin, de får inte strunta i dig längre." Jag blev glad men var ändå inte säker med dem kändes det som så jag kollade bara på ambulanstjejen som suttit med mig under resan.
Ambulanspersonalen, läkarna och sköterskorna pratade alla med mig. Var kanske inte alltid helt med och det var virriga samtal men de gjorde sitt bästa för att förstå. Och även förklara något mycket viktigt; de kunde inte lova mig något men de skulle göra sitt allra bästa. En sköterska sa "De på bup har verkligen inte gjort mycket för att hjälpa dig under det här året... De måste behandla folk för hur de mår just här och nu." Tänkvärda ord tycker jag.
Läkarna kollade skador på senor och ringde akutenheten på bup och efter x antal timmar lämnade jag mormor med en påse blodiga kläder och annat olämpligt och begav mig till bup med pappa. Men innan vi gick kom Lena in en sista gång och sa att jag skulle ringa henne på kvällen och berätta hur det gått och ifall jag blev inlagd så skulle hon komma och hälsa på mig under helgen.
Min macka som jag "ätit" till frukost kompleterades med en smula daim och 1dl juice som jag fick av Agneta, psykologen. Pratade massa och de försökte göra allt för att få hem mig först nästan utan hjälp men pappa var på min sida och de fick även ringa till mamma som var riktigt tydlig och sa att hon inte tollererade att de inte lyssnade på mig och att det faktiskt handlade om mitt liv och att hon skulle göra allt för att jag skulle må bra och att det även vore deras skyldighet.
Tillslut så hade vi tjatat till oss ett hotellrum på patienthotellet i Karlstad och skulle på dagvård där vi skulle träffa mamma ocj Lina nästa dag.
Det blev inte mycket sömn men det fanns trygghet bland oron.
6 november 2008
7 November fredag
Önskar att det inte var livet som jag behövde lägga på spel eller att jag skulle behöva skapa tårar och paniken men jag orkar inte mer. Kan inte kämpa ensam, det går inte. jag är i akutbehov av den kram som kan trösta och skydda mig tills jag orkar återvända.
Jag tror att man aldrig vill dö alldeles helt och hållet. Alla har något som de skulle vilja, se, känna, uppleva. Kanske är det ögonblick av lycka och harmoni som är drivkraften. Oavsett hur långt borta minnena är så försöker de få mig att stanna och kämpa. Är livet alltså en kamp efter lycka?!
Det känns så ensamt att ingen antingen inte kan eller också inte vill hjälpa. Kanske förstår de att jag menar allvar efter det här. Men det är sjukt att en kamp om livet ska behöva förstöra så mycket. Hälp borde finnas där för alla som behöver. Liv ska inte behöva kosta relationer eller medföra sånna risker. Frågan är vad som kommer hända efter det här men den frågan om vad som händer om jag inte gör något nu är ännu mer skrämmande.
Borde man förlåta sina kännslor, sina tankar. Förlåta deras existens?
Jag gör det nu, rätt eller fel. Kanske kommer detta leda till skador som aldrig kan repareras.
Förlåt.
Jag tror att man aldrig vill dö alldeles helt och hållet. Alla har något som de skulle vilja, se, känna, uppleva. Kanske är det ögonblick av lycka och harmoni som är drivkraften. Oavsett hur långt borta minnena är så försöker de få mig att stanna och kämpa. Är livet alltså en kamp efter lycka?!
Det känns så ensamt att ingen antingen inte kan eller också inte vill hjälpa. Kanske förstår de att jag menar allvar efter det här. Men det är sjukt att en kamp om livet ska behöva förstöra så mycket. Hälp borde finnas där för alla som behöver. Liv ska inte behöva kosta relationer eller medföra sånna risker. Frågan är vad som kommer hända efter det här men den frågan om vad som händer om jag inte gör något nu är ännu mer skrämmande.
Borde man förlåta sina kännslor, sina tankar. Förlåta deras existens?
Jag gör det nu, rätt eller fel. Kanske kommer detta leda till skador som aldrig kan repareras.
Förlåt.
Igår (ons, 5 nov 08 )
Hade hoppats på att bli inlagd men ist så struntade skolsköterskan o skickadde ut mig i kylan fast hon visste jag skulle ta livet av mig, troligen innan jag ens kommit hem. Tur att man har kompisar -och tj att ringa. Har aldrig i hela mitt liv kännt mig så lämnad, sviken och ensam. Att gå runt runt och veta att vem man än skulle vända sig till så finns ingen som kan göra något. BUP vill inte hjälpa mig, de struntar ju i mig o kontaktar mamma o dom så jag får åka hem.
Nu är jag hos en kompis. Hon o hennes papppa följde med mig till akuten o sydde. Läkaren var bra o kontaktade bup o sa dessutom att jag skulle sova hos min kompis så här sitter jag nu. Men den cp buptanten, Åsa. Ringde till mina föräldrar som ville komma o hämta mig på stört, tjöt o gav mig dåligt samvete. Tack.
De kom iaf inte och hämtade mig men där emot så talade de om för mig att jag inte skulle vara välkommen av skolan om jag skurit mig o min framtid var rökt typ. Men jag har ju varit o sytt förut utan att de reagerat så, hoppas på det även denna ggn. Ska prata med sofia imorgon, om hon inte är sjuk då med. Det finns en risk att hon ringer mina föräldra då jag är på bup o då är jag fast. Hinner inte bekanta mig med varken tågräls, rakblad eller snara. Tänker ändå berätta allt om det är så att hon inte skickar tillbaka mig hem. Jag vill kräver, eller ja för att inte hota om något dumt som kommer genomföras, att hon pratar med mina föräldrar o sen ger dem tid med samtalskontakter tills de är okej innan jag ska återvända. Vill inte uppleva hur de blir om jag kommer hem o de inte är redo. Men inte heller vara så elak mot dem heller utan ge dem tid att smälta, tänka och förändra.
Problemet är det att soc är ute ur bilden, eftersom bup redan var kontaktade så var deras sak klar. De kunde inte hjälpa mig, mina föräldrar kan inte bli anmälda för något. Inte heller skolan kan göra något så jag är i händerna på bup. Jag var 100% ärlig emot skolsköterskan och berättade och grät o grät ändå skickade ut hon ut mig. Efter att jag gråtit i nån timme hos henne, Vi skilldes med orden, hon: syns på måndag o jag: då får jag hitta på något sätt att inte komma hem på själv då. Hon visste så jävla väl vad jag menade o hade i tanken!
Sån tur att det finns vänner som bryr sig om mig, de sviker inte när något hänt. Alla på tj, kompisarna, och de på akuten var på min sida med,tack till dom med. Nu ska jag försöka sova lite o slökolla på film med frida.
Nu är jag hos en kompis. Hon o hennes papppa följde med mig till akuten o sydde. Läkaren var bra o kontaktade bup o sa dessutom att jag skulle sova hos min kompis så här sitter jag nu. Men den cp buptanten, Åsa. Ringde till mina föräldrar som ville komma o hämta mig på stört, tjöt o gav mig dåligt samvete. Tack.
De kom iaf inte och hämtade mig men där emot så talade de om för mig att jag inte skulle vara välkommen av skolan om jag skurit mig o min framtid var rökt typ. Men jag har ju varit o sytt förut utan att de reagerat så, hoppas på det även denna ggn. Ska prata med sofia imorgon, om hon inte är sjuk då med. Det finns en risk att hon ringer mina föräldra då jag är på bup o då är jag fast. Hinner inte bekanta mig med varken tågräls, rakblad eller snara. Tänker ändå berätta allt om det är så att hon inte skickar tillbaka mig hem. Jag vill kräver, eller ja för att inte hota om något dumt som kommer genomföras, att hon pratar med mina föräldrar o sen ger dem tid med samtalskontakter tills de är okej innan jag ska återvända. Vill inte uppleva hur de blir om jag kommer hem o de inte är redo. Men inte heller vara så elak mot dem heller utan ge dem tid att smälta, tänka och förändra.
Problemet är det att soc är ute ur bilden, eftersom bup redan var kontaktade så var deras sak klar. De kunde inte hjälpa mig, mina föräldrar kan inte bli anmälda för något. Inte heller skolan kan göra något så jag är i händerna på bup. Jag var 100% ärlig emot skolsköterskan och berättade och grät o grät ändå skickade ut hon ut mig. Efter att jag gråtit i nån timme hos henne, Vi skilldes med orden, hon: syns på måndag o jag: då får jag hitta på något sätt att inte komma hem på själv då. Hon visste så jävla väl vad jag menade o hade i tanken!
Sån tur att det finns vänner som bryr sig om mig, de sviker inte när något hänt. Alla på tj, kompisarna, och de på akuten var på min sida med,tack till dom med. Nu ska jag försöka sova lite o slökolla på film med frida.
Idag (tor, 6 nov 08)
Idag fick pappa order om att hämta mig hos Frida o skjutsa mig till bup. Jag fick panik när jag hörde det o tjöt o massa. Fridas mamma försökte hjälpa, hon ringde till läkare och sånnt o kollade om de kunde göra något men det kunde de inte, BUP har makten typ. Pappa kom o vi åkte dit. Hon från bup hade ringt till pappa o sagt att jag ville prata själv o han inte fick vara med förens senare.
Vi gick in där o jag började storgråta på en ggn. Fick fram att de säkert skulle strunta i vad jag sa o vad jag orkade med o skicka hem mig. De satt och frågade en massa frågor o kom på att mina föräldrar gjort allt bakvänt, typ skrikit ist för tröstat osv.
Efter ett tag skulle de hämta pappa o jag vet inte men på något vis så lyckades jag springa ut därifrån o hon som pratat med mig på akuten igår, Åsa fick tag på mig när jag kommit ut o jag grät där helt hysterisk sen lovade hon att jag skulle sklippa se honom o att vi skulle gå in i rummet o sätta oss bakom en vägg,medan hon pratade med honom, agneta, berättade allt som jag sagt eller ja det viktigaste och hon ville att jag skulle höra o säga om något inte stämde men jag satt o grinade massor o höll typ för öronen för att slippa höra eller sa saker som jag ville skulle hända. ibland sa hon vad jag sagt för de hörde inte vad jag sa.
Sen när jag var lung gick vi in till honom och vi hade ett rätt okej samtal. Bup var på min sida o de hängde med på alla förslag jag hade, nästan. De kunde ju inte bestämma vart jag skulle vara o hur länge så det gjorde pappa. Han sa att jag bara fick vara hos mormor ikväll, natt o att jag skulle åka hem o vara hemma resten till måndag morgon.
Vi gick in där o jag började storgråta på en ggn. Fick fram att de säkert skulle strunta i vad jag sa o vad jag orkade med o skicka hem mig. De satt och frågade en massa frågor o kom på att mina föräldrar gjort allt bakvänt, typ skrikit ist för tröstat osv.
Efter ett tag skulle de hämta pappa o jag vet inte men på något vis så lyckades jag springa ut därifrån o hon som pratat med mig på akuten igår, Åsa fick tag på mig när jag kommit ut o jag grät där helt hysterisk sen lovade hon att jag skulle sklippa se honom o att vi skulle gå in i rummet o sätta oss bakom en vägg,medan hon pratade med honom, agneta, berättade allt som jag sagt eller ja det viktigaste och hon ville att jag skulle höra o säga om något inte stämde men jag satt o grinade massor o höll typ för öronen för att slippa höra eller sa saker som jag ville skulle hända. ibland sa hon vad jag sagt för de hörde inte vad jag sa.
Sen när jag var lung gick vi in till honom och vi hade ett rätt okej samtal. Bup var på min sida o de hängde med på alla förslag jag hade, nästan. De kunde ju inte bestämma vart jag skulle vara o hur länge så det gjorde pappa. Han sa att jag bara fick vara hos mormor ikväll, natt o att jag skulle åka hem o vara hemma resten till måndag morgon.
5 november 2008
Kaos vecka
Blir troligen inlagd idag.
SOC ska göra en utredning
Och jag ska försöka överleva.
Vågar inte åka hem som det är nu.
Förstår inte hur det kunnat bli så här men det har ändå lyckats på något vis.
Gradvis o smygande med små förändringar har jag på något vis kommit hit.
Hoppas de kan förlåta mig och sig själva någon dag.
SOC ska göra en utredning
Och jag ska försöka överleva.
Vågar inte åka hem som det är nu.
Förstår inte hur det kunnat bli så här men det har ändå lyckats på något vis.
Gradvis o smygande med små förändringar har jag på något vis kommit hit.
Hoppas de kan förlåta mig och sig själva någon dag.
1 november 2008
..
Bor här hos K nu och hennes familj är underbara. Igår mådde jag för gråsligt. Höll på att frysa ihjäl efter att vi gått på stan och hennes mamma var så ompysslande och gullig. Hur kan man bli så fruktansvärt ledsen av kärlek och att någon ser och bryr sig?
Önskar jag skulle kunna stanna här för alltid i tryggheten men det är omöjligt. På söndag ska jag åka hem och efter det kommer mitt liv rasa. K är beredd på det. Hon tror fortfarande att det finns hopp någonstans men det gör det inte. Både hon, jag o hennes föräldrar har diskuterat det o det finns inte mycket ljust. Det är ett bäcksvart mörker.
Tråkigt med oundvikligheten men döden kommer till alla så jag ska inte protestera.
Ska försöka njuta av värmen här och suga åt mig av livet så länge det lyser.
Önskar jag skulle kunna stanna här för alltid i tryggheten men det är omöjligt. På söndag ska jag åka hem och efter det kommer mitt liv rasa. K är beredd på det. Hon tror fortfarande att det finns hopp någonstans men det gör det inte. Både hon, jag o hennes föräldrar har diskuterat det o det finns inte mycket ljust. Det är ett bäcksvart mörker.
Tråkigt med oundvikligheten men döden kommer till alla så jag ska inte protestera.
Ska försöka njuta av värmen här och suga åt mig av livet så länge det lyser.
29 oktober 2008
24 oktober 2008
[tomt]
Några ynka ord skulle vilja slinka ut ur min mun
men jag är och förblir outtalad.
Jag ska snart till Kajsa och stygnen behöver inte
tas där utan kan vänta. Kunde det inte få vara så
bra och inte mer komplicerat än just så?
Varför måste det ständigt komma in nya orosmoln
så fort de första lättat, ska min himel behöva vara
kylande mörkblå om dagen och kolsvart om natten?
Nu är det inte erat fel men det har det aldrig varit.
men jag är och förblir outtalad.
Jag ska snart till Kajsa och stygnen behöver inte
tas där utan kan vänta. Kunde det inte få vara så
bra och inte mer komplicerat än just så?
Varför måste det ständigt komma in nya orosmoln
så fort de första lättat, ska min himel behöva vara
kylande mörkblå om dagen och kolsvart om natten?
Nu är det inte erat fel men det har det aldrig varit.
<3
Jag har kännt något som jag hoppas att ingen annan någonsin ska behöva känna. När man i vanliga fall ligger och stirrar in i väggen och känner sig totalt ensam så har man alltid någon (så har det i alla fall varit för mig). Men att ligga i sängen och innse att den som förstått en bäst och alltid, ALLTID funnits där ska försvinna och kanske även är försvunnen. Då är man bara ensam och rädd för vad är livet då ingen ser dig och ingen bryr sig? När det inte finns någon där, den där någon som svara efter en liten stund och som alltid är närvarande. När tankarna åker bergodalbana eller allt plötsligt bara smäller till och händer och man i nästa stund inte förstår vart livet är påväg. Det är vid sånna tillfällen då man vet att det åtminstone är en människa i världen som ska få veta allt, då känns det lite lättare.
En ensam människa utan någon
att dela tankarna med är en inget.
Jag kan inte leva om ingen ska tro på mig. Tänk dig att du hittat en stor sten och att varje gång du tänker på stenen så blir du lugn och tryggare. Luften blir lättare att andas och ensamheten flyttar på sig en smula. - Någon bryr sig om dig och tycker inte du är värdelös. Du är helt enkelt en otroligt viktig sten. (Du är en del av mitt hjärta). Önskar att jag kunde göra mera för dig på alla sätt men jag kan inte ens beskriva hur mycket du betyder eller hur det känns att veta att du inte orkar.
Jag stod framför spegeln imorse innan skolan och jag såg ut som hundra förstörda år med sönder gråtna ögon men jag var helt ensam och jag kunde faktiskt gråta! Men snälla vill inte förlora dig för även om du finns i mitt hjärta oavsett vad så kommer jag sakna din röst. Alla orden om att inget är mitt fel och att man faktiskt inte alltid kan äta (även om jag fått lära mig det). Du är den kloka ängeln på min axel och någon jag gärna tänker på.
Till skillnad från alla andra jag litat på så har du aldrig svikit. Och även om du inte skulle orka så skulle det ändå inte vara något svek för du har lyckats förtrolla mitt hjärta på något sätt och jag litar på att du bryr dig om mig var då än är. Lina du är den enda som lyckats övertyga mig på 17 år.
Du ska inte behöva vara ensam för det är hämskt att vara övergiven. Även om livet överger och sviker så kommer jag finnas nära dig. <3
En ensam människa utan någon
att dela tankarna med är en inget.
Jag kan inte leva om ingen ska tro på mig. Tänk dig att du hittat en stor sten och att varje gång du tänker på stenen så blir du lugn och tryggare. Luften blir lättare att andas och ensamheten flyttar på sig en smula. - Någon bryr sig om dig och tycker inte du är värdelös. Du är helt enkelt en otroligt viktig sten. (Du är en del av mitt hjärta). Önskar att jag kunde göra mera för dig på alla sätt men jag kan inte ens beskriva hur mycket du betyder eller hur det känns att veta att du inte orkar.
Jag stod framför spegeln imorse innan skolan och jag såg ut som hundra förstörda år med sönder gråtna ögon men jag var helt ensam och jag kunde faktiskt gråta! Men snälla vill inte förlora dig för även om du finns i mitt hjärta oavsett vad så kommer jag sakna din röst. Alla orden om att inget är mitt fel och att man faktiskt inte alltid kan äta (även om jag fått lära mig det). Du är den kloka ängeln på min axel och någon jag gärna tänker på.
Till skillnad från alla andra jag litat på så har du aldrig svikit. Och även om du inte skulle orka så skulle det ändå inte vara något svek för du har lyckats förtrolla mitt hjärta på något sätt och jag litar på att du bryr dig om mig var då än är. Lina du är den enda som lyckats övertyga mig på 17 år.
Du ska inte behöva vara ensam för det är hämskt att vara övergiven. Även om livet överger och sviker så kommer jag finnas nära dig. <3
19 oktober 2008
-
Nu finns det bevis på att allt kan vändas upp och ner på en vecka och att man faktiskt kan bli så snurrig att inget blir verkligt.
Jag fick otroligt nog åka till skolan, kanske för jag sa att allt var mycket bättre o jag inte alls hade ont i magen men lovade att jag skulle säga till skolsköterskan men det har jag inte gjort än.
I torsdags ringde mamma mitt i föreläsningen och jag ringde upp henne efter. Hon var så elak, fortsatte visa att hon inte bryr sig om något som händer och att minsta lilla kommer resultera i en hund mindre.Jag vill inte vara skulden till hennes död!!
Skönt att det finns vänner här o var för annars hade det inte blivit något akuten i 7 timmar eller några stygn bara monsterärr och infektion. Tack Nad!<3
Jag fick otroligt nog åka till skolan, kanske för jag sa att allt var mycket bättre o jag inte alls hade ont i magen men lovade att jag skulle säga till skolsköterskan men det har jag inte gjort än.
I torsdags ringde mamma mitt i föreläsningen och jag ringde upp henne efter. Hon var så elak, fortsatte visa att hon inte bryr sig om något som händer och att minsta lilla kommer resultera i en hund mindre.Jag vill inte vara skulden till hennes död!!
Skönt att det finns vänner här o var för annars hade det inte blivit något akuten i 7 timmar eller några stygn bara monsterärr och infektion. Tack Nad!<3
12 oktober 2008
tack för att ni bryr er! ( INTE )
Jag orkar verkligen inte bry mig mer nu.
De skiter i att jag säger att jag mår bättre, Mår bra!
Tydligen måste jag ändå till läkarn imorgon.
Det spelar ingen roll vad jag säger för de bestämmer alltid.
Jag kan inte bestämma över min kropp, mitt liv eller något.
Jag vill verkligen till sofia imorgon och så ska de sabba det.
Jag mår ju bra, eller jag har iaf mått sämre, jag lever ju!
De är helt korkade alltså seriöst!
Ena stunden så är det skit viktigt att jag äter o dricker o hejsan hoppsan
Nu idag så kunde både jag o Lina sitta o typ äta en pytte pytte potatisbit o 5 morotsslantar var!
De bryr sig inte utan säger att vi ifortsättningen ska äta mer sån mat för att de är så trötta på kyckling, tacos och lax (det enda som jag, vi alla äter.. ).
Och att vi får äta och tiga typ men det vet de att vi inte gör,tiger kanske men knappast att vi äter värsta smörjan liksom eller saker som de verkligen vet att vi inte gillar.
Jag brukar inte vara kräsen och jämt då jag var hos kompisar så fick jag höra, nej men elin äter allt o det är så roligt medans deras egna barn satt o petade o ville inte smaka.
Jag tycker det är en annan sak hemma för de vet vad vi verkligen inte gillar och om varje mat situation ska vara typ hemsk och döäcklig så kan de glömma att jag ska käka en massa.
Det är inte så att jag bara äter kyckling, lax o det men jag äter mest då.
maten var verkligen jätte äcklig, och ikväll ska det med bli typ lika,
saker som de vet att jag aldrig ens gillat, typ risgrynsgröt eller ja risalamalta och kasler som båda är det värsta jag vet. Nu bryr de sig inte men du jag inte äter kommer de bli flygförbannade men de ger mig knappt en chans ju.
Igår var det skitviktigt o jag var tvungen att äta nåt med protein o ja massa för att jag inte kunde leva på nyponsoppa o sen nästa dag så behöver jag inte äta något typ o springa på toa. Alltså jag fattar inte!
Kanske ska tillägga att varken jag eller Lina vågat klaga och vägra äta mat på det sättet på flera år. Det var liksom så vi höll på för kanske sju år sen och det läskiga är att de inte ens orkar bry sig på riktigt nu!
De skiter i att jag säger att jag mår bättre, Mår bra!
Tydligen måste jag ändå till läkarn imorgon.
Vad ska jag säga där liksom?
Vet inte varför jag jag mår dåligt,
Bara att jag mår bättre om jag får vara hemifrån
Men det kan jag ju inte säga!
Det spelar ingen roll vad jag säger för de bestämmer alltid.
Jag kan inte bestämma över min kropp, mitt liv eller något.
Jag vill verkligen till sofia imorgon och så ska de sabba det.
Jag mår ju bra, eller jag har iaf mått sämre, jag lever ju!
De är helt korkade alltså seriöst!
Ena stunden så är det skit viktigt att jag äter o dricker o hejsan hoppsan
Nu idag så kunde både jag o Lina sitta o typ äta en pytte pytte potatisbit o 5 morotsslantar var!
De bryr sig inte utan säger att vi ifortsättningen ska äta mer sån mat för att de är så trötta på kyckling, tacos och lax (det enda som jag, vi alla äter.. ).
Och att vi får äta och tiga typ men det vet de att vi inte gör,tiger kanske men knappast att vi äter värsta smörjan liksom eller saker som de verkligen vet att vi inte gillar.
Jag brukar inte vara kräsen och jämt då jag var hos kompisar så fick jag höra, nej men elin äter allt o det är så roligt medans deras egna barn satt o petade o ville inte smaka.
Jag tycker det är en annan sak hemma för de vet vad vi verkligen inte gillar och om varje mat situation ska vara typ hemsk och döäcklig så kan de glömma att jag ska käka en massa.
Det är inte så att jag bara äter kyckling, lax o det men jag äter mest då.
maten var verkligen jätte äcklig, och ikväll ska det med bli typ lika,
saker som de vet att jag aldrig ens gillat, typ risgrynsgröt eller ja risalamalta och kasler som båda är det värsta jag vet. Nu bryr de sig inte men du jag inte äter kommer de bli flygförbannade men de ger mig knappt en chans ju.
Igår var det skitviktigt o jag var tvungen att äta nåt med protein o ja massa för att jag inte kunde leva på nyponsoppa o sen nästa dag så behöver jag inte äta något typ o springa på toa. Alltså jag fattar inte!
Kanske ska tillägga att varken jag eller Lina vågat klaga och vägra äta mat på det sättet på flera år. Det var liksom så vi höll på för kanske sju år sen och det läskiga är att de inte ens orkar bry sig på riktigt nu!
11 oktober 2008
läkarbesök?
Sängliggande, nästan i alla fall.
Timmarna i sängen blir allt fler.
De rullar på i en ström av sekunder och minuter.
Mamma börjar bli orolig nu:
"Elin, magsjuka har man i max en två dagar.
Nu börjar det bli viktigt att du får i dej näring och vätska!
...
Mormor hade ju tabletter!
Varför ville du inte ha dem?!"
Jag klarar inte av att tänka på Henne,
Varje rynka i det plufsiga ansikte får mig att vilja gråta
Och tanken på att ta en tablett som legat i Hennes hand...!
Vill inte se, ta, röra eller ha Hennes hjälp med något över huvud taget.
Hon har "hjälpt" mig nog.
Eller kanske inte ens gått fel utan upplevts fel..
Men borde Hon inte slutat nu då,
När Hennes händer inte behöver röra mig?
Kanske gillar Hon mig på något vis,
men varför är det bara mig?
Det ska alltid vara så speciellt med mig,
Kan jag inte få vara sjuk som alla andra i det här landet,
I den här världen?
Jag förstår väll att de blir oroliga då jag är sjuk så länge
Och så mycket oftare än förr men hallå!
Anledningen till min hälsa är kanske ni?!
Jag är ju rädd och orolig hela tiden, kanske är det inte så konstigt att jag blir sjuk.
Det är jobbigt att vara här och ständigt bli klagad på och vara orolig och rädd på heltid, faktiskt.
Nu har jag fått Hennes himla tabletter o jag håller på o spy av bara tanken.
Ska gå och lägga mig igen..,
Mamma o pappa har börjat tjafsa igen..
Ska lägga mobilen intill örat och lyssna på talbok o försvinna bort =)
Allt För Att Orka Stunden,... och långsamt dagen..
Timmarna i sängen blir allt fler.
De rullar på i en ström av sekunder och minuter.
Mamma börjar bli orolig nu:
"Elin, magsjuka har man i max en två dagar.
Nu börjar det bli viktigt att du får i dej näring och vätska!
...
Mormor hade ju tabletter!
Varför ville du inte ha dem?!"
Jag klarar inte av att tänka på Henne,
Varje rynka i det plufsiga ansikte får mig att vilja gråta
Och tanken på att ta en tablett som legat i Hennes hand...!
Vill inte se, ta, röra eller ha Hennes hjälp med något över huvud taget.
Hon har "hjälpt" mig nog.
Mamma kan självklart inte förstår mig då hon inte ens vet att jag faktiskt minns.
Och hon tänker mera "verkligt" och förnuftigare än vad jag gör.
Egentligen är det ju bara välmening som gått fel.
Egentligen är det ju bara välmening som gått fel.
Eller kanske inte ens gått fel utan upplevts fel..
Men borde Hon inte slutat nu då,
När Hennes händer inte behöver röra mig?
Kanske gillar Hon mig på något vis,
men varför är det bara mig?
Det ska alltid vara så speciellt med mig,
Kan jag inte få vara sjuk som alla andra i det här landet,
I den här världen?
Jag förstår väll att de blir oroliga då jag är sjuk så länge
Och så mycket oftare än förr men hallå!
Anledningen till min hälsa är kanske ni?!
Jag är ju rädd och orolig hela tiden, kanske är det inte så konstigt att jag blir sjuk.
Det är jobbigt att vara här och ständigt bli klagad på och vara orolig och rädd på heltid, faktiskt.
Nu har jag fått Hennes himla tabletter o jag håller på o spy av bara tanken.
Ska gå och lägga mig igen..,
Mamma o pappa har börjat tjafsa igen..
Ska lägga mobilen intill örat och lyssna på talbok o försvinna bort =)
Allt För Att Orka Stunden,... och långsamt dagen..
3 oktober 2008
Kaos söndag (ovanligt?!)
Det är jobbigare att andas och existera när allt är kaos.
Ett växande kaos i mitt huvud,
mormor är här och snart kommer
pappa också.
Dessutom var vägningen och samtalet
på bup på onsdag! jag ska dit med både
mamma och pappa och jag önskar att
någon kunde hjälpa mig ifrån det här
men det är bara kaos.
Angels lie to keep control..
tyvärr, men jag borde ge upp för
jag har tappat allt som heter kontroll.
Ett växande kaos i mitt huvud,
mormor är här och snart kommer
pappa också.
Dessutom var vägningen och samtalet
på bup på onsdag! jag ska dit med både
mamma och pappa och jag önskar att
någon kunde hjälpa mig ifrån det här
men det är bara kaos.
Angels lie to keep control..
tyvärr, men jag borde ge upp för
jag har tappat allt som heter kontroll.
1 oktober 2008
[problembarnet]
Jag kryper in i mitt svarta hål redan innan jag kommit hem.
Alla dagar värker i själen nu.
De blir en påminnelse om vad som väntar.
Jag känner meningslösheten och smärtan som en vän.
Men jag blir inte trygg.
För vart jag än är så finns ingen säker plats.
Jag vill inte ha ännu fler år som inte går att minnas.
Sånna där år som man måste glömma av smärta.
Det gör ont att inte orkas med!
Alla dagar värker i själen nu.
De blir en påminnelse om vad som väntar.
Jag känner meningslösheten och smärtan som en vän.
Men jag blir inte trygg.
För vart jag än är så finns ingen säker plats.
Jag vill inte ha ännu fler år som inte går att minnas.
Sånna där år som man måste glömma av smärta.
Det gör ont att inte orkas med!
30 september 2008
27 september 2008
27-sept-2008
Tävlade rallylydnad i Hallsberg idag.
Det gick inte så bra, men ändå bra.
Jag somande jätte sent och vi skulle
upp tidigt, pappa var även tvungen att
väcka mig vid 5 bara för att säga att han
vaknade då jag drog ur internätt och även
påpeka att klockan varit halv två!!
Verkligen snällt att väcka mig för en utskällning.
Sen var det bara att gå upp halv åtta och ut med hundarna
och bre mackor och ge sig iväg.
Satt och var verkligen jätte deppig i bilen och nära till tårar
men sen kom vi till tävlingsplatsen och jag fick skärpa mig.
Han testade mig massor men vi genomförde tävlingen
trotts att han nosade och ständigt letade efter något roligare
än just mig. Han kollade hur jag reagerade och ifall jag skulle
dra i kopplet eller säga till honom. Jag gjorde inget av det utan
fortsatte locka och lirka. Det gick långsamt men han gjorde allt
jag sa åt honom och jag ansträngde mig verkligen för att inte kopplet
skulle vara sträckt och vi skulle få avdrag.
Jag är nöjd trotts att det tog för lång tid för oss att komma imål och
vi blev diskade.
"P" och mamma tycker jag jobbade på bra och verkligen
Så här sa "P":
"Ni tog er runt och du jobbade på jättebra!
Med mer störningsträning och längre banor så blir det toppen!
Vissa delar gick han ju jättefint så det syns ju att han är på gång !=) "
Nu är jag jätte träningssugen och ganska glad eller jag kan åtminstone
hitta den där glada sidan.
Det gick inte så bra, men ändå bra.
Jag somande jätte sent och vi skulle
upp tidigt, pappa var även tvungen att
väcka mig vid 5 bara för att säga att han
vaknade då jag drog ur internätt och även
påpeka att klockan varit halv två!!
Verkligen snällt att väcka mig för en utskällning.
Sen var det bara att gå upp halv åtta och ut med hundarna
och bre mackor och ge sig iväg.
Satt och var verkligen jätte deppig i bilen och nära till tårar
men sen kom vi till tävlingsplatsen och jag fick skärpa mig.
Han testade mig massor men vi genomförde tävlingen
trotts att han nosade och ständigt letade efter något roligare
än just mig. Han kollade hur jag reagerade och ifall jag skulle
dra i kopplet eller säga till honom. Jag gjorde inget av det utan
fortsatte locka och lirka. Det gick långsamt men han gjorde allt
jag sa åt honom och jag ansträngde mig verkligen för att inte kopplet
skulle vara sträckt och vi skulle få avdrag.
Jag är nöjd trotts att det tog för lång tid för oss att komma imål och
vi blev diskade.
"P" och mamma tycker jag jobbade på bra och verkligen
Så här sa "P":
"Ni tog er runt och du jobbade på jättebra!
Med mer störningsträning och längre banor så blir det toppen!
Vissa delar gick han ju jättefint så det syns ju att han är på gång !=) "
Nu är jag jätte träningssugen och ganska glad eller jag kan åtminstone
hitta den där glada sidan.
26 september 2008
tårar
Jag gråter och jag gråter lite till..
Från att ha varit "känslolös" som mamma sa
Så har jag äntligen fått tillbaka mina tårar.
Jag är ledsen för allt och lite till.
Maten går inte bra men jag har i alla fall druckit okej.
Imorgon blir det rallylydnads tvling i Hallsberg och baguetter.
Ångesten skriker efter maten nu
Och jag skulle göra mycket för att bli av med den
Kanske gör jag också något.
Jag grät i skolan idag, satt vid bänken
och försökte stirra sönder stolskanten
medan tårarna visade sig i ögonvrån..
De måste tyckt jag var helt korkad minst
men jag orkade inte bry mig om dem alls.
Ett tal i matten på en timme det är fokus, eller inte alls.
Från något av en pluggis till total idiot
Minsta lilla antydan till vad somhelst har fått tårarna att komma idag.
Som tur är har varken mamma eller pappa sagt något jobbigt direkt
till mig och det är verkligen bra. Jag vet inte hur jag skulle orkat det.
Orkar inte ens med mig själv.
Från att ha varit "känslolös" som mamma sa
Så har jag äntligen fått tillbaka mina tårar.
Jag är ledsen för allt och lite till.
Maten går inte bra men jag har i alla fall druckit okej.
Imorgon blir det rallylydnads tvling i Hallsberg och baguetter.
Ångesten skriker efter maten nu
Och jag skulle göra mycket för att bli av med den
Kanske gör jag också något.
Jag grät i skolan idag, satt vid bänken
och försökte stirra sönder stolskanten
medan tårarna visade sig i ögonvrån..
De måste tyckt jag var helt korkad minst
men jag orkade inte bry mig om dem alls.
Ett tal i matten på en timme det är fokus, eller inte alls.
Från något av en pluggis till total idiot
Minsta lilla antydan till vad somhelst har fått tårarna att komma idag.
Som tur är har varken mamma eller pappa sagt något jobbigt direkt
till mig och det är verkligen bra. Jag vet inte hur jag skulle orkat det.
Orkar inte ens med mig själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
