Nyår på gott och ont

Trots att det inte funnits någon snö, inte blev någon pulkaafton med Amanda och inte heller nyårsfirande på stan så verkade dagen ändå flyta på. Maten som stod där på bordet hos mormor tillsammans med hennes (uuh!) syster och hennes (snuskhummer till gubbe) man. Så blev maten pålaggd av arrangören mig och visst såg min tallrik lite full ut?! Jo, faktiskt! Lät salladsbitar täcka de hål alla andra laggt mängder med sås och potatisgratäng. Efterrätten blev däremot en stor röd bock i kanten och utskämda föräldrar. Ett misslyckande, inte totalfjasko men nog önskade de att de hade en normal unge som kunde käka en normal trippel-stor-gräddglass bit, precis som alla andra. Självklart kommenterades detta otroligt.

Om vi fortsätter tänka mat så måste jag medge att godis och jag verkligen inte gick ihop, ungefär som vanligt, även om det var veckor sen senast. Orkar inte ens säga förlåt men de får väll trösta sig med att det blev ordentligt rengjort och att den som lämnade toaletten varken var tårögd eller svag. Glada att de inte märkte ännu ett misslyckande och kunde förtsätta glädjas.

Nu suck kommer nog det som jag så länge önskat bara var en dröm och verkligen inte detta mörka och nu mera planlagda faktum. Usch vill verkligen inte skriva vad jag tänker eller vad jag panerar och när.

Det där med tiden på ja, det som kommer vända världen upp och ner, i alla fall i den här familjen, har blivit inskrivet och väl bevarat. Något som idag, för ca en timme sen då jag kom på att jag, för ca tredje kvällen i rad att jag verkligen inte alls vill, inte en enda sekund till. Nu är det på det här förbjudna planet, det som vänder hela mig i ångestatacker varje gång jag orkar tänka på det. Orkar inte leva, inte på grund av någon speciell orsak utan på grund av allt.

Kosmos som säkert hade sett hur jag mått flera timmar innan det ens blev så här botten valde att vara nära sin matte, åtminstone då jag var ensam eller i alla fall utan någon som såg. Han hoppade upp i min säng, Lina satt vid min dator och var ute på bdb, fullt upptagen alltså. Sängen och min vove såg så otroligt inbjudande ut. Den lurviga voven och sängen försökte frambringa tårar. Min härliga, underbart förstående vove slickade lungt min hand och var den enda anknytning till verkligheten som fanns. Jag borrade in huvudet i hans päls och lät några diskreta tårar falla och blöta överkastet en aning.

Att kolla in i en hunds ögon och visa hur hopplös man verkligen är, låta ögonen, händerna som krampaktigt klappar pälsen. Att helt enkelt våga stå för hur lite man orkar finnas till.

- Han är den enda som förstår mig, nästan, finns vänner som gör det med, men den enda som i det här huset ser och som bara genom att finnas är ett stöd. Är kärlek.

Lina vände sig om en stund senare och kollade på mig då jag satt framför soffan där Kosmos lägt sig efter att jag börjat granska min uppenbarelse i spegeln och upptäcka att jag verkligen är en mask. En stor fasad, någon som kan kolla in i döden, gråta och i nästa stund låta handen fara upp och trka några blöta tårar och rätta till lite kajal för att sedan le. "Håller du på och dör eller?"

Just då kunde jokerface faktiskt inte svara för tårarna strömmade men någon sekund senare med huvudet fortfarande inborrat i voven samtidigt som handen torkade diskret med invana rörelser. "Nejdå, hihi, Kosmos din buse" Han vet precis när matte blir pressad och alla önskningar går till "Puss". Mycket riktigt kom massor av blöta pussar på näsan och nu när matte inte heller drog undan huvudet blev det flera mysiga pussar på munnen. Kosmos såg lycklig ut och jag drog på munnen.

Alla tankar som snurrar genom huvudet. Planen som jag vet kommer svika alla (i det här fallet mest min familj, mamma och pappa som inte orkar mer och lina som döljer och mormor och morfar som inte heller orkar, faster borde räknas in men vet inte alls, förstår mig inte på henne och vi har ingen vidare relation men jaja, tycker hon ska räknas med). Men det är inte bara det med att jag kommer svika dom utan det är tidpunken som är jobbig. Mycket jobbig. Om jag inte vore så feg och rädd för mammas och pappas känslor skulle det bli i natt så jag slipper uppleva det nya året. 2009. Slipper svika igen och igen. Blir jag svagare i natt blir det snart annars väntar det några dagar tills jag är någonstans där jag kan känna mig trygg. Ett sånnt där tryggt ställe där det går bra att bara slappna av.

Nu är 12 slaget strax och jag ska ut med alla.
Gott Nytt År!
och stor kram och förlåt till de alla jag borde förlåta.

Har varit och kollat hos henne nu coh hon verkar jätte snäll och omtänksam. Känns som en plats där jag kan vara trygg och kanske kommer kunna prata och att hon höll på mycket med hundar gjorde inte saken sämmre :)

Det var faktiskt tråkigt att åka därifrån. Rummet som skulle bli mitt, ett ganska litet rum med en bokhylla fylld med pokaler och priser. Ovanför sängen hängde en såndär stor solfjäder och mittemot sängen, som var mjuk med ett ljusblått överkast, stod en stor bäddsoffa och på väggen hängde tre av hennes bästa hundar.

Vägen hem blev inte fullt så lyckad, trots att mamma verkade glad att hon var snäll och bra på att ta hand om folk. Pappa sa inte så mycket eller faktiskt inget alls vad jag kunde höra. Men halvupprörda viskningar kom ifrån framsätet och tydligen hade mamma inte speciellt mycket hopp åt något håll. Och la upp alla saker hon inte visste och sa att hon inte förstod hur något skulle fungera praktiskt samtidisg som hon fick mig att förstå att allt låg på mina axlar. Tack jag vet, jag vet.

Det var minst lika sorgligt och jobbigt att åka tillbaka igen, till alla där masken måste vara på och inga jobbiga känslor får sippra ut. Oavsett vad BUP säger så är det inte hemma utan hos människor där jag får vara jag och vågar visa känslor som jag vill va. Där jag orkar och det som känns bäst. Tänkte tanken att jag fick bo hos henne mera, precis som hon sa och på orden utan krav och måsten. "Du behöver inte berätta om dig, det kommer med tiden". Inga måsten alltså. Men nog skulle mamma smula sönder de härliga tankar jag hade.

"Den här gången tar vi inga risker, du får inte gå mer i Forshaga än tidigare, var kvar i Degerfors med" Varför tänker jag på trygghet i att vara mig då jag vet att det ändå inte är så det fungerar? Drömmer om att komma någon annanstans och slippa allt det där dubbla, mjukheten och orden som leder till krav.

Det låter sjukt och är helt osanolikt men det är så det är, för att jag ska få vara mer hos någon annan och i Forshaga där jag trivs måste det gå sämmre hemma men det kommer det aldrig. Inte förens jag mår så dåligt att jag inte tänker för en sekund. Oavsett hur snälla och välmenande de är så finns det faktum att jag är rädd.

Deras säckar av skuld gör mig svag och deras maktlöshet som leder till ilska gör mig foglig. Blir rädd för att försöka, att lyckas, att misslyckas. Rädd att skapa känslor och rubriker. Känns som om jag inte borde vara helt ensam men tillsammans med BUPs allt för ofta fingervisningar om att det jag känner är något konstigt så.. Kan inte de med all sin erfarenhet förstå mig så vem kan det då?

Har inte blivit mycket sömn i natt, somnade runt halv 1. Bara för att vakna igen vid 3, vara vaken i en timme lite drygt och sova till åtta. Då ringde klockan mitt i min livs värsta mardröm tror jag.

Det var ingen klassisk mardröm, jagad av monster eller känslan att falla från ett stup utan en psykologisk mardröm. Alla mina värsta tankar spelades upp och blandades fragment från verkligheten. Då jag vaknade var jag helt säker på att jag gått på två biofilmer, samma barnfilmer med samma människa. Jag och mormor.

Vid det tillfället hatade ingen mig, ingen var besviken och ingen grät eller skrek. Men precis som i verkligheten, trots att det ännu bara är ett faktum, skulle jag svika. Bli hatad samtidigt som de säger att de älskar, bli slagen samtidigt som deras insidor längtar efter kramar och ett Nytt Liv utan det som hänt.

Jag förbluffade mig själv, rev ner saker, skrek, slog och inget av den jag brukade vara fanns kvar. Den delen av mig som fogligt och i sömnen kan läsa omgivningen och lika lätt som man blinkar gör allt för alla andra. Bromsar och förhindrar alla konflikter och anstränger sig till det yttersta för glada leenden. Men i drömmen kastade jag allt, struntde i masker och fasader och lät mitt humör speglas i mitt beteende. Endel av de förbjudna drömmarna, de som bara leder till skada och som får humöret att falla till botten och slagen nästan vina i luften. De där som skapar frustration, allt det som får föräldrar att bli monster.

Mamma var monster, ett gråtande, skrikande, skällande, förbannande, älskande. Hon var den misslyckade mamman som inte klarar av sin familj, hon som nästan går under. Min mamma, den jag så ofta tröstat, den vars frustration jag lärt mig bromsa. Hindra monstret från att ta över, den självföraktande mamman som speglar så mycket av mig. I drömmen slog jag sönder den värld hon krampaktigt försökte förvandla till perfekt. Den sprickfria ytan.

Vad gjorde hon i drömmen som hon inte skulle gjort i verkligheten?
Min hämd emot allt som var jobbigt, kraften i att känna sig oälskad, omöjlig, hopplös. Känslorna blommade men istället för den självföraktande men ändå eftertänksamma och mycket konsekvent bundna yta jag vanligt vis bär fanns ilskan. Hatet emot mig själv, jag var helt utan tankar på eftervärlden och levde mitt liv efter både ätstörda och självskadande lagar. Spädde på hopplösheten i mammas själ och försökte dränka min egen för alltid,om och om igen. Hatad och hopplös.

Istället för att se mig sådär, istället för att hjälpa mig till det enda jag ville släpade hon med mig till sitt jobb. Gjorde mig till hennes fånge igen. Den övervakade jag, hon som inte hade något liv, inget som ens kunde kallas privat och inte en skymt av egen vilja. Hon förde mig tillbaka till helvetet, allt det jag hade och antagligen kommer få igen. Ett konstgjot liv, ett liv bara för att och murar av tvång. Åter igen styrde hon mitt liv och maktlösheten kunde inte riva ett endaste spår i min själ.


Pappa var bara en svart skugga, en mer uppbrusad och förbannad variant av mamma. Den i frustration så hatande, dömmande och besvikna. Den arga pappan jag med åren lärt mig att stå emot, ifrågasätta, nedvärdera och skuldbelägga. Bara för att alla andra gjort så. Min skamm mot vad jag gjort emot honom gjorde mig svag och ledsen enda in i själen. Han var den som kunde riva upp sår i själen med ett enda vansinnigt slag. I drömmen kastade han ut mig. Avskydde mig, älskade men avskydde besväret och smärtan av att bli sviken. Smärtan av att leva med en dotter som mig.

Mormor, som under första filmen varit den härliga mormor jag tillåtit henne vara. Den dä jag minns ibland då smärtan och äcklet inte får mig att ändlöst vilja skrubba min själ. Kasta bort min kropp finna rening på något sätt. Det sätt som aldrig finns. Hon var glad och stolt över sitt barnbarn. glad över att gå på bio och se den glädjebubblande teknade filmen där lyckan skulle segra och allt skulle bli bra. Glad över att slippa verkligheten. Men också henne svek jag. Då vi kom hem hade kaoset brakat lös. Mamma var ett ångstångest paket med allt vad det innebär och pappa var inte ilskan som lugnar ned sig snabbt men ändå trasar sönder mig inifrån. Han ville ha ut mig där ifrån. Samtidigt som jag var utslängd, hatad och för alltid raderad var jag också i mammas ständigt övervakade fängelse i mitt dött levande liv, mitt bland kvång och törnor utan chans att skada utsidan, sådär så insidan glöms bort. Mormor kom med sitt förslag, hon som ibland försöker klistra ihop vardagen lite grann. Jag skulle bo hos tanten i Forshaga.

Min dröm avbröts av klockan som ringde och jag som panikslagen trodde allt hade hänt på riktigt, allt är ju trotts allt så otroligt nära. Även om det är någon vecka kvar än. Letade desperat efter mobilen i sängen och skulle ringa Tjejjouren (tj). Lisette har sagt att jag kan och gärna vill jag ska ringa men tyvärr svarade hon inte då jag kastat på mig kläder och slängt mig utanför dörren med hundarna. Måste hitta en anledning att gå ut så jag kan ringa henne igen nu.

Dags att skriva ett inlägg igen, vet att det inte var länge sen men det behövs.
Har varit en härlig dag med hundträning. Älskar mina grannar så enormt, de är så snälla!
De är allt det där jag inte förtjänar. Det andra säger jag behöver höra, det där känslorna jag behöver känna.

Glädjen, livslusten, skratten.

Men det är inte lätt att skratta och sen leva vidare utan att världen ska fyllas med svarta moln.
Det är inte lätt att leva. Det är inte lätt alls.Liksom svårt att andas och känna att det är okej när man inte är okej med sig själv.Vi har inte varit vänner på länge.

Nu till anledningen, varför jag ens satt mig här. Det var inte för att skriva om det ständiga hoppet från glädje till sorg eller ångesten efter maten. Jag ska till en tant i morgon, den enda tant som kan tänka sig att släppa in ett psykfall innan för sina dörrar. Den enda människan som är galen nog och som blundar för eventuella konsekvenser. Stackars tant. Hoppas någonstans att hon ändrar sig.

Mitt liv är ingen saga och kommer nog aldrig bli. Just nu kommer det inte ens bli okej.
Varför ska livet bli så här för? Vuxna borde inte svika ens liv eller ens hopp. BUP är inga mäniskor utan bara BUP. - människor med rätt att sätta stämplar i pannan.

Det börjar lukta slut på så många sätt
tiden den rinner ner på timmglasets
botten och jag kunde inte vara mer
borttappad än just nu

Så nära mina önskningar
ändå så långt borta

Jag önskar ni förstod.

ännu är mina tårar inlåsta
hoppas ni läser mig
innan de faller
denna gång

Älskar faktiskt så många
hatar att sakna´.

Vill känna livet så där levade

utan tillsatta kemikalier av

okända komponenter vars

enda uppgift är att förslöa

och bromsa tankarna som

rörsig ute på E18 i full fart

vill känna livet lika levande

och härligt som en hunds

mjuka lurv under frusna

händer och slippa leva

låtsas liv där allt är perfekt

för vi som levt längre än

en rynkigt gammal psykolog

vet att ångest faktiskt kan döda

och att piller faktiskt bara lättar

på stämningen på jobbet och inte

fungerar superb utan stöttning

på den här punkten
där jag beskriver
hur mycket jag klarar
är jag bättre än din
dammiga erfarenhet

Förkyld och febrig med tårarna rinnande men visst går det att shoppa för det!
Trotsade sjukdom och fyndade kläder, riktigt roligt!

om rosa moln
skulle sväva
där uppe skulle
jag tackat ja

och svävat
i bedårnade
färger och
skådat oändliga
vyer

men molnen
är vita små
tussar och
regnbågens
skattkista
finns här
på jorden

Skulle ha min första hundkurs idag men den blev inställd men imorgon blir kursen av som planerat. Ska skriva ut häften med stegringsplan och mål med kursen utefter hur de svarade i enkäten. Hoppas de blir nöjda med kursen och att de lär sig mycket.

Nu ska jag äta och sen träffa Erika.

Just det.. en hel burk med färgsorterade pärlor åkte ut över golvet.
Har man inte jobb så skaffar man sig.

Fredag

Sex människor i rundad cirkel.
Uttittad och blottad.
Den där familje hemligheten som ligger där framför oss
helt öppet blottas.

Satt gråtandes på vägen dit.
Bröt ihop två gånger där bland alla blickar.
Satt med mina tårdränkta ögon på vägen hem.

Psykvrak ska bli itvingad risperdal - kola proppad i skallen.

Torsdag kväll

Pappa har 1600 i försäkringar
som han inte kan betala

Jag har 1600 skulder i mitt bröst

små fåglar
som gillar
att picka

En ängel på ena axeln:
"du har inget gjort"

En djävul på den andra:
"du kostar skulder"

















Det går att vara blind och ändå se vem som vinner.

Torsdag

Världens bästa dag var igår!
En underbar skymt av forshaga och det liv jag skulle klara av.
Alla underbara människor som bara är bäst, vovar och toppen.
Ett liv med människor och hundar, så mycket jag aldrig skulle
vilja lämna och sekunder jag önsade varade förevigt.

Tyvärr är inget förevigt och det var med ett stort hål
i hjärtat som jag lämnade alla, men jag kommer ju tillbaka snart.
Det är vad jag hoppas i alla fall!
Vill så gärna träffa alla andra som jag inte hann träffa.
Bara få vara. Få känna sig accepterad, lugn och växa i mej själv.
Liksom slippa vara den där blyga tjejen som alltid tänker hundrafemtioelva gånger
innan hon öppnar munnen och egentligen inte vågar existera alls.
Bli lite mer säker sådär som jag blev förra terminen,
bara för och bli nerputtad till botten igen av dom.

Men det är inte bara i forshaga det finns människor jag verkligen älskar
utan även här hemma finns det underbara girls (och boys ). Pratade med Ida idag, hon är superhärlig som alltid och idag vågade jag vara jag trotts att jag inte träffat henne på länge.
Varför vara rädd för så mycket egentligen? Ewe har rätt (som så många andra) Varför skulle inte jag vara älskad eller åtminstone pytte lite gillad.

Nu ska jag och klippa mig ska bli lite skoj och träffa alex och sarah

Tisdag

Idag bakade vi kola och hade riktigt roligt. Det är många som försöker leva med några ränder lite härs och tvärs även fast ansiktena lyser så glatt perfekta. Alla döljer vi ju som bekant något, härligt att se fler som försöker glömma bort de där strecken och trotsa blickar.Blev endast en timme pluggat i skolan dock.

Första testet på bdb blev utlaggt igår o ja vågade kolla på svaren (kalla mig skitfeg om ni vill). Blir lätt sån om man tror hela världen hatar en. Kanske var det ändå en bra sak att se att så inte var fallet. Det har iaf gjort det här till en härlig kväll. Förta kvällen som är okej på mycket länge.

Längtar till livet i forshaga o i morgon får jag iaf en skymt av det =D

Måndag

Ännu en dag har dödats och det verkar som det här med Minskad Stress har glidit ur mångas tankar. Veckan kommer bli full, fullare, fullast. I alla fall om man ser det från min synvinkel, där ordning och struktur enligt läkare ordineras tillsammans med mycket vila (detta efterlevs?).
Ska man se det positivt. Ingen dör under springturen till bussen. Det är naturligtvis inte sannt men under den tiden finns i alla fall inte mycket tid där saker och ting kan gå galet. Alla håller tummarna och hoppas.

Jag försökte verkligten idag!
Sofia, jag försökte äta mera och göra hela världen åtminstone lite gladare.
Trots att ångesten skrek o rev och naglarna borrade sig in i fingrarna.
Försökte göra som du sa.
"Ska du inte ha lite till?!" Ursäkta mig men det finns saker jag gärna inte vill höra då jag ätit typ en halv portion istället för bara lite. Faktiskt.
Borde ingen klappa händerna o säga duktig?
Nu är jag otroligt trött på mat, tjat och folk.

Ska det bli trevligt att vara blickfånget imorgon bland karotter fulla med mat på bordet för endast dig? TJOCKIS. Kolla på hon den mobbade däääääär borta. Hon kan ju inte ens äta själv!

Är jag nu en anorektisk idiot så lämna mig för gudsskull så! Då får ju alla en extra julklapp.
Ett Bekymmer Mindre! och förlåt mamma jag ska inte tänka så, eller tänka är okej bara jag inte säger det till dig men vad jag säger spelar ju ingen roll för det blir ju alltid fel!
Om du någon dag läser det här så.. Jag älskar dej o jag försöker vara perfekt åt alla håll och kanter men vi vet både du och jag att jag dina misstag och dina synder.
Förlåt, vet inte hur jag ska kunna raddera felen på något annat sätt än att spola tillbaka bandet tills där du log sådär äkta, för 17,5 år sen.

den 14 december, Söndag

Det känns fel, omärkligt fel.
Som när någon ramlat och
allt pekar helt och hållet på
dig.

Ledsamhet och skulden
redan utskriven i pannan
utan enda chans till ändring,
stämplad.

Sitter med korsade ben med
huvudet liggande i knät och
armar som nuddar golvet.
märklig.

Lyfter huvudet och ser in
i den spegel som så många
gånger förut sett hatet i en
desperat blick av ensamhet,
vardaligt.

I det bleka ansiktet glimmar
ögon, kanske orkar de kämpa
men vad visar det glanslösa
håret, de spruckna läpparna
och de sömnlösa strecken under
ögonen. De har gett upp och aldrig
hämtat sig till något långvarit.
trasig.

Klockan 'är 8 eller död

Låg nyss på golvet, platt som en pankaka där jag ramlade ihop.
Mamma använder mig som en handuk. Trokar av allt då det blir jobbigt.
Lina behandlar mormor o morfar som luft för att hon tycker de är så jobbiga o påträngande. Följden blir att de blir ännu värre o försöker gränga sig igenom skalet av is och ner till någon form av uppskattning. Nu försöker de köpa den men får en avvisande kyla.

Jag ska inte säga att jag inte är lika själviskt egoistiskt dum i huvet för jag orkar inte heller med dem o till skillnad från Lina så kan jag i alla fall orka i bland. Men idag, nu var bara jag hemma och då gör mamma som alltid; kan inte slänga mest skit på den som behöver (o ändå bara skakar av sej) utan kastar det på mej som hon vet tar åt sej precis allt o lite till. Sen efter tjugo minuter av "Ni är bara så själviska, så kalla, egoistiska"etc. etc. Så säger hon "förlåt det var inte så jag menade, (en stor fet lögn!) inte meningen att du skulle ta det så. (ta åt dej så mycket alltså, det var säkert sant).
Men MAMMA man LÄMNAR inte sin självmordsbenägna dotter så!!!
Är det så himla konstigt om jag skulle vilja försvinna bort från allt nu. Och låta dej gå fram till ett blodigt monster?
Du har ju redan sagt så tydligt med alla ord du kan att jag är så äckligt egoistisk, självgod, känslokall, självisk och andra synonymer till detta vidriga.
Jag tycker redan jag är vidrig värdelös o helt dum i huvet. Är det konstigt att jag tänker på alla sätt att avluta livet på efter det du sa hundrafemtio miljoner starkare och är en hårsmån ifrån att göra något JUST NU?!

Hur Kan Du Bara Tänka Tanken Att Jag Ska Vara Din Fucking Duktiga Dotter Nu?!
Jag är ju en IDIOT!

Åt helvete med allt !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
förlåt o hejdå o allt!
nu tjuter jag med men orkar fan inte mer

(kvällsstrunt då ångesten kliar runt)

Och åter igen var det som att falla
för jag såg alla de färggladaste av
alla fäger och jag hörde hurraropen
från alla barn med rosiga kinder

Och jag hörde regnet droppa
ner från taket då det sakta
dränkte mig med färger som
sakta späddes ut med livet

Och alla flickor dansade runt
och pojkarna de sprang skrattande
ikapp det var livet som lekte
men också ett som sprack
då fasaden sjönk genom
frusen is fanns ingen tid

den 6 december 2008

Det var som att be den döva lyssna.

Jag hörde orden men direkt efter att de hoppat ur deras munnar försvann de.

Som om de aldrig någonsin blivit sagda.

Ungefär som då jag blåste såpbubblor och Lina jagande försökte spräcka dem. Orden spräcktes och försvann på samma mystiska sätt.

Kanske var det G som bara satt tyst på sin stol som spräckte mina bubblor bara för att hon var pickhönan, längst ner i hierarkin.

Tycker lite synd om henne, bara för att hon är gammal o gaggig och inte kan hjälpa folk, etc…

…Okej jag har ändrat mig. Tycker inte synd om henne. Hon ska pensioneras eller byta yrke.

Sofia, så himla bra att hon finns, (en av de smartare o snällare på BUP) kunde återge halvtimmen av pratande röster.

Allt var inte bara glömda, förträngda ord.

De blev faktiskt meningar som vi kunde arbeta lite omkring. Och vi gjorde en ganska häftig plansch där i målarrummet fast pappa verkade inte vara med på samma match (som vanligt) men mamma förstod efter vår lilla redovisning av mina högst förvirrade och kaotiska tankekarusell.

Inte dåligt, men lite tuschpennor i fina färger, figurer och staplar verkar kunna strukturera upp det mesta.

Men tro inte att jag för den sakens skull kom ihåg det då vi gick ut till bilen en timme senare…

Jag skyddar mig för snart ser någon vad jag är värd.

Min verklighet, alla mina känslor och gärningar kommer upp i ljuset och jag blir lika oälskad som djävulen.

Det smärtar att känna sig så falsk och egoistisk .

"Elin vi får ju rätta oss efter dig nu, det är bara du som kan bestämma!"

Sluta tänk på mig hela tiden fatta att ni har ett eget liv.

Jag kan inte göra mer än mitt bästa och jag har inte svaren på precis allt även om ni så gärna vill det.

Önskar jag kunde skydda mig på något annat vis än just glömska.

Något som gick att styra lite bättre.

Vill ha kontroll!!

Måste kunna kontrollera något endaste i mitt liv.

Står inte ut med o ha det så här rörigt det är kaos överallt!