Kommer sakna i hjärtat!

Mitt huvud är fortfarande spräng fullt med tankar.
Orkar inte skriva ned dom och knappt tänka på dom.
Lyssnar på Winnerbäcks varning för ras just nu.
Kommer sakna Timmy så himla mycket han är så snäll!
Om jag skulle vara värd att tänka på killar så
skulle jag vilja ha någon som är så snäll som han,
mindre strulig kanske. Åh så jag kommer sakna honom.

Med tungt sinne.

Lite jobbigt, mest med maten och just nu allmänt deppig, måste verkligen skriva. Huvudet håller på att explodera av tankar!

Timmy, han som bor i källarn hos Pia ska flytta, han har
strulat till det. Det är så elakt, han har gråtit minst 3
nätter i rad. Igår var han så full att han inte visste vad
han hette. Pia bryr sig inte. Han skulle säkert tavara på
det han kan få här, allt Pia kan göra nu när han förstår.
Äntligen innser han att livet kan få hårda konsekvenser..
Stackars.

Jobbigt hemma med. Eller tankarna på hemma.
Sabbar jag maten sabbar jag allt. Jeanette hittade rakblad
i min säng när hon bäddade, trodde det var Pia som gjort det
men som tur var inte. Skär jag mej innanför dessa väggar är
det kört! Då får jag inte vara här mera, Pia förstår inte
sånnt och kan inte ha mig här ifall det skulle gå långt.
Jag måste klara av att ligga på samma vikt med annars kommer
jag inte heller få vara kvar här, inte för bup och inte för
mina föräldrar.
När Pia pratade igår.. Hon hjälper mig inte så mycket.

Har velat leva i en illusion som vanligt, hoppats på att allt
är toppen här på alla vis men världen är både vit grå och svart.
Så sjukt ont det gör att se det!

Kan inte kämpa emot obeväpnad

Pajan hittade mina vassa vänner, utvägar, då hon bäddade rent åt en kompis som skulle sova här när jag var borta. Min kudde är riktigt ensam nu..
Ska ut och springa (nu igen).

Tydligen är det jag emot ätstörningen, min mage är hungrig och tankarna hungriga på förbrännande aktiviteter.

Hjolahopp Tjolahej men så här är det i min värld.

behöver bli barn igen

Så vad är det jag har kommit fram till efter den sömnlösa natten, samtalet och den i alla fall tänkt avslappnade kroppen?

Mitt liv, går det framåt, bakåt eller står det stilla. Kan medge att det går upp mot solen och det friska(re) livet. Mer än vad det gjorde i November med ambulansfärd, akutsamtal och kaos-kaos-katastrof. Men mitt liv som "känslomänniska" indikerar många fler än mig, oftast fler och eventuellt mig. Även om den här bloggen känns otroligt självisk!

Andas luft nu istället för mörker och sot, en klar förbättring verkligen. Men med mediciner och en trygg plats att bo på med enda kravet att finnas, gå till skolan och äta ca 3 gånger på en dag.. Ja, klart det borde förbättras!

Otrygghet, det vill säga konstant rädsla, det är ingen hit att leva med. Även om det är min hjärna som stressar iväg och hittar på det mesta. Hur mamma och pappa ska ta ut hämnden på hon som förtjänar något värre än det värsta. När mord inte är nog.. Att somna i rädsla som förstenar och paralyserar Stirrandets in i väggen och på helt och fullt tro på tanken. "De ser att jag spytt (som om texten skulle stå i pannan) och de kommer slå ihjäl mig" Att känna varje smäll. Hårda sparkar i magen, och självklart den där smällen i ansiktet som han missade, med flit, inte för att det stoppar smärtan från att komma. Trots allt var det ju jag som bokstavligt såg hans ögon bli svarta.

Men det är ju inte allt som finns där hemma..

Stressen och prestations kraven. Det där osynliga som BUP, min psykolog och SOC inte ser alls. Läser familjen som en öppen bok och gör allt för att hindra konflikter, jobbig stämning, aggressions utbrott, hysterisk oro, flykt från situationen.
Vad man kan utläsa av det här är kanske, dålig konflikthantering, bristande kommunikations och stort kontrollbehov. I alla fall så är det det som kommit fram efter samtalen och något i alla fall mamma medger, pappa har fortfarande inga planer på att intressera sig verkar det som. Allt blir så mycket bättre om allt bara är den sjukas problem och inte hela familjens. Eller hur?
Min uppgift, kanske den jag själv tagit till mig är att kortsagt göra Allt perfekt, undra hur många gånger jag tjatat om det.

Jag har kommit fram till att det är miljarder gånger bättre att få stöd och kunna vara barn, för det är faktiskt det alla säger att jag aldrig varit. Kanske något jag får ta igen lite när jag är här. Saknar bara en sak här hos Pia, en pinsam sak, kramar. Det är inget en 17 åring ska längta efter, kramarnas tid ska vara över. Man ska inte behöva tröstas, man ska bli sin egen, stå på egna ben. Men som sagt jag är ett barn. Sökande efter kärlek och trygghet, balans.
Här behöver jag bara vara mig utan masker och leenden och allt blir tusen gånger lättare här i tryggheten. Bara jag och kampen emot mig själv, lite skola och lite hund. Visst låter det patetiskt avskalat och enkelt?

mysmusik, filtar och värme

Har varit på BUP.
Första massagen och första mötet med Sofia på länge.
Har verkligen saknat henne, skönt att ha henne med igen.
Nu med både Sofia och Pia kanske familjesamtalen leder till något mer än ca 3 frågor?
Hon är härlig i alla fall, ställer upp, lyssnar och löser!
I dag frågade hon vilka bussar jag åkte med så hon kunde ge mig tider efter dom utan att jag ska behöva springa ^^.

Vi pratade om skilladen mellan hemma och hos Pia.
Hon verkade viktigt lättad över att jag kommit därifrån.
Det var roligt när hon halvgapade med förvåningen lysnade i ögonen.
För faktiskt, "Jag klarade nog provet, får nog G iaf, svarade på allt."
Roligt att se, lite läskigt men roligt.

Har legat vaken halva natten, fick även panik och sprang in i en iskall dusch för att skölja bort lite av det äckliga. Det som var på utsidan, det där inne vill ju aldrig försvinna.
Oroade mig för massagen. Att någon skulle ta i mig, hämska tanke.
Fick nästan, nästan bort alla de där tankarna när jag väl låg där med mysmusik, filtar och värme.
Det där med att slappna av är ju som bekant inte riktigt min grej. Första gången jag kan minnas som jag kännt mig så avslappnad. Dock bara i händerna. De kändes tunga, märkligt kändes det men rätt okej.
Försökte att inte tänka, låtsades att det var någon annan än en uppsättnig äckel som låg där och försökte koppla av.
Någon annnan som tillät sig göra något bra.
Nu känns det som om det inte var jag.
Ser det som en bra sak.
Jag stod ut och det var okej.
Inga händer som sånna jag minns, inga sånna minnen alls faktiskt.

Det finns tre fläckar på väggen

Har kommit till Pajan nu, det första hon sa till mig.
"Hur har det varit hemma? Du ser stressad ut."

Har glott in i väggen. Huvet borde vara fyllt av tankar men det är helt tomt. Förtstår inte hur man kan må dåligt då huvudet är helt glasklart. Tydligen kan jag det. Må pissdåligt rent ut sagt.

Förstår mig inte på mig alls. Tur Pia finns skulle inte klara en natt till hemma. Allt blir bara värre, stressen högre o högre och familjen ja de är som de är hela tiden.

Verkar som jag klarat mig

Bussarna går riktigt dåligt på helgerna så kommer inte vara hos Pia förens närmare sex tiden. Lite jobbigt men mormor förhörde mig på djursjukvården, alla medicinska termer hit och dit, det gick faktiskt okej. Ingen super stress och inga bamsekrav, både mamma och mormor tykte jag kunde det, är själv något tveksam till om så verkligen är fallet men man kan ju alltid hoppas.

Det ska bli skönt att komma till Pia, orkar verkligen inte med pappa bra att mamma är hemma så han inte kan klanka ner hur mycket som helst. Nu ska jag packa och lägga in en talbok på mobilen.

Lyckats med bedriften att spy och springa ifrån allt. Antar det får räknas som otroligt bra dagar här hemma trots allt.

Luften snurrar av ångest och mat

Idag har jag varit och tränat med mina underbara grannar och fått tillbaka lite självförtroende. Frågan är bara vad det tjänar till då jag kommer hem till något
jag helst skulle vilja flytt innan jag ens fick det i tankarna. Jag är känslig,svag och allt förutom stabil oh fokuserad. Tål inte tankarna eller kroppen som för övrigt inte vill lyssna på mig alls. Faller snabbt ner till kategorin psykiskt och fysiskt vrak innanför de här väggarna.

Skalmans plan för dagen

Har varit flitig idag.

Städat
Sprunigt
Pluggat
Varit i skolan
Pratat med
Ätit

klockan är bara halv två

och här näst väntar

Baka semlor
Klippa håret
Bio

----------------------------------

Det är något allt för välkänt med
igenkända ansikten och mycket äckligt
nersölade händer på en nyrenoverad biograf.

Förstår inte varför det inte finns handfat inne i varje bås.

Fast antagligen skulle det inte spela någon roll,
i alla fall så gör det inte det för alla normala människor
utan konstiga tankar och extrema matfixeringar. Preis som
samhället i övrigt så är biografernas toaletter utförmade
för att passa allmänheten, normaliteten. Inte ätstörda hjärnor.

Tur jag har en så glad bio kompis som orkar vänta,
hon har nog lärt sig det efter alla år. Skalman kallas
man inte utan orsak, eller jo men det är i alla fall ett
av de välförtjänta namnen man tillägnats här i familjen.

Vad en normalperfekt klarar

*man ska inte behöva vakna av en vansinig pappa.
inte börja dagen med skuldkänslor, inte önska att aldrig vore född.

timmarna flyter ihop med skuld eller hur? våran relation är nog mer din relation till världen än till mig. Jag försöker bara vara dig tillags men misslyckas.

*sist av allt så ska man inte gämföra sina barn och absolut inte vikter. men jag kanske är "frisk" idag mamma. Sådär normal som du vill ha mig, då klarar man sånt.

Försöker verkligen vara bra,normal,stark,perfekt. Allt! men inget är bra nog.

4 dagars helvete

Kvävs i det här rummet, det som alltid varit mitt. Väggarna som vet varje steg i hopplösheten och golvet som tagit emot min fallande kropp så många snurriga gånger. Där syret försvunnit och blodet bildat pölar. I den dörr hängande svimmat och fallit. Alla fall, psykiskt som fysiskt alla gångerna pladask på det kalla golvet.

Jag är riktigt rädd för varje del av mitt rum, alla delarna som känner mig så väl. Fyra dagar i ett dolt ångestmoln som blommar upp på natten. Klarar jag det som en perfekt flicka.

Det känns som det blir nätter av kaos och ohanterbara känslor som måste dövas.

Jag ska inte bli en grönsak jag lovar

Varför är det alltid allt eller inget?
Död eller levande, ljust eller svart.
Här finns inga gråzoner här är man gladaste
eller svartaste svart mitt i natten.

Jag får inte misslyckas inte på något sätt.
Inte skämma ut någon eller tappa balansen
jag kan på min höjd få snubbla lite men
aldrig bli en grönsak, inget misslyckat fel.
Leva leva leva men inte till vilket pris som helst.

Allt måste skötas så ni förstår men även då ni
förstår är det fel och jag en skamfläck i protokollet.
Jag förstår inte alls hur jag ska vara i era
ögon, för det är bara perfekt som är bra.

Överprestera

Det känns som det alltid står någon där ute, stirrandes och bestämmandes. Någon som vakar mig och ser till så jag alltid försöker mitt allra bästa och inte låter mig somna innan jag gjort allt. Som sopar undan all trötthet och skriker tills jag presterat över min förmåga. Innan trodde jag inte det var möjligt, hur skulle man kunna göra bättre än sitt bästa? Nu vet jag att det går, med en vilja av stål och världens undergång (eller något som känns ännu värre) kanske ett helvete själen aldrig kan förlåta, något som är evigt plågande. Ja då går det att kämpa på övernivå, vara överglad, hjälpsam, trevlig, perfekt.

Men priset är högt. Nu vill jag vara ensam och bara vara mig, och bara det jag orkar.

Det kommer bli slitigt.

Ja, det är väll bara att konstatrera timmarna av prat blir allt fler. Det konstiga och det som skilljer sej markant från alla andra samtal, Pia förstår så mycket och hon tar mig på allvar riktigt seriöst.
Säger att jag inte kan vara hemma, att det är självklart att jag inte orkar med mer efter alla år.

Har varit ett för snällt barn, låtit mig ledas av dom, låtit de bestämma över mitt liv. Tagit alla besluten. Jag har gjort precis allt för att familjen ska fungera och hålla ihop. Tänkt så mycket att jag glömt att tänka på mig. Tryckt ner mej i skorna och gjort allt för att inte synnas mer än sådär de vill. Allt för att inte skämma ut dom.

Pia vill att jag ska säga vadjag vill och vad jag tycker. Satt hysteriskt fnittrande då hon låtsades vara mig och sa de där sakerna hon tyckte borde komma ur min mun. En massa tankar som skulle såra sönder dem, de där tankarna jag bara tänker på natten. De som de lärt mig att aldrig aldrig visa. "Ställ aldrig till en scen". Jag var rädd, livrädd.

Nog har jag lärt mig av livet alltid. Håll tyst, var snäll, gör som de säger, gör vad de tänker, trösta mamma, rädda syster, skratta där. Var perfekt. Ansträng dig så mycket och var bättre än vad du klarar.

Här behöver jag inte vara någon, jag behöver inte bli någon eller göra annat än att vara i skolan. Här finns inga krav. Ingen som har massa press på mig och leedet det kan ligga under kudden och sova hela dagen, jag behöver bara vara jag. Här finns bara mitt stora kontrollbehöv och mamma och pappas krav att leva upp till. Men Pia är tålmodig, timmar av försäkran och orden Skit i det!, Du behöver inte bli någon alls, inte göra ett skit. Att du är du det räcker här Jag tror henne för hon gör inget som visar motsatsen. Här ska jag bara slåss emot mig själv, vila och bli starkare.

Ser ni inte så fejk allt är?!

Förstår inte hur de kan fortsätta tro på mig. Alltid tro på samma gamla lögn. Samma uttjatade leende. Bara mamma och pappa som vet att det ljuger, alltid lika falskt. Men det är som det är, "Du kommer bli bra, allt går ju så bra nu". Ni fattar ingenting. Det är krig i mitt huvud och jag orkar inte. Har levt ett helt liv som världens duktigaste och försökt vara äckelperfekt bara för allt och alla. Jag är så himleskt trött på att aldrig få vara precis som jag är!

Dagen efter; pratade för mycket igår.

När två glas träffat läpparna x antal gånger
och jag vinglar över golvet.

Det var någonstans efter det första glaset
jag började prata, sa det lilla som gjorde
att hon förstod att jag varit med om något
liknande. Att något blivit förstört och
som ingen kommer kunna läka helt någonsin.

Jag kan förstå känslan av smuts fullt ut.
Den sortens smuts som sätter sig i hjärnan
Duschat två gånger idag. Smutsen sitter kvar,
den lämnades kvar där och nu kommer jag få leva med
smutsen och skammen.

Kanske var vårat samtal igår, alla de där orden
som knappt behövdes säga och känslorna som inte
behövde förklaras. Kanske gör det ont när någon
förstår så mycket men inte kan laga det förflutna.
Nu börjar jobbet med att det som hänt faktiskt
inte bara var mardrömmar.

Kanske är det bara bra att jag vågar se utan att blunda.

Det kommer bli jobbigare att vakna till livet och
masa sig upp på morgonen då allt detta hänt. Men
jag måste kämpa nu när hon förstår mig.

Sökträning

Idag hade vi sökträning och riktigt roligt i det kalla vädret.
Tur att oboy är varmt och gott.

Lite kämpa kämpa..

Finns så många som behöver kämpekramar och andetag så här i vintermörkret. Så himla många, det är tragiskt många...Verkliga kramar och riktiga andetag är vad som skulle behövas. Nya chanser och lagade hopp. Hoppas jag kunnat göra någon skillnad med mina rader och ord idag.

Det är du första stenen viner
i luften och träffar stolthet
och allt det där normala som
alltid hålls uppe för andra

När
det
spricker

När den
där stenen
lämnar din
hand och
kraset

Vännen, var stark

jag kommer
finnas här
och skydd
dig när
stenen
träffar

Låt saningen speglas,
lätta på trycket och skammen

du är en
vacker fjäril
visa dem dina
vingar i dagsljus


"S" och alla andra. Kämpa för era känslor för det är bara ni som känner eran saning (och den ljuger inte! ) Jag försöker göra det samma så ofta jag orkar. Nu börjar det bli kvällning och mina tankar börjar spinna iväg.. Dags att stoppa dem i tid inatt..

Nattinatti<3

FAN VILKEN MISSLYCKAD NATT

Vilken rent utsagt skitnatt det har varit.
Ångest till öronen, träning, rakblad...

Tur att Pia finns. En korg att lägga problemen i. En människa som låter en skakande katastrof sitta på sängkanten mitt i natten.

När kaos bara är just kaos
och ljuden blir oljud
alla tankarna hämska
och luften otäckt tjock

När enda lösningen är
att hitta en kontroll
som inte finns

Räknar siffra efter
siffra och kaoset
blir katastrof
kontrollen villle
inte sjunga mig sömnig
inte alls

Allt blev bara en
miljon jobbigare
itakt med att
ångesten ökade

Giftiga tankar
Blod, Tårar
ÅNGEST.

Hemma, Möten & Kaos

Kaos. Detta kaos jag så länge försökt kontrollera med kontroll jag vet jag måste förlora. Vet inte om jag är så olik alla andra, någon sorts kontroll måste väll ändå alla ha på sin tillvaro?

Föddes jag så här stresskänslig med ena benet i en krossad kolaps och det andra så nära avgrunden. Skulle inte tro det. Hur ska pia kunna hjälpa mig om SOC inte tänker hjälpa till och betala så jag får vara här? Vem är det jag ska vända mig till när koset förblindar mig så totalt?

Vet inte hur många gånger i ordningen jag sträckt ut min hand i hopp om att någon ska se den, krama den och dra mig upp. Hur många gånger jag fått stå där som ett fån, sviken in på bara skinnet och se min framtid flyga förbi.

Kaos och katastrof på ingång. Pia rädda mig nu. Bänd upp ögonen på SOC eller något jag fixar inte att vara hemma.

"Ja, Lina var också så mycket gladare.. Och Elin, hon mår så mycket bättre" Är det inte självklart att jag inte är redo, att ingen är redo att ha mig hemma?!

Hoppas Pia får min dödapsykolog på sin sida så hon åtminstone kan bli min kontaktperson. Det är inte rätt att utnyttja henne så som SOC gör nu.

Hemma, missplacerad

När livet träffar mig i tvåhundrakilometer i timmen
då gör det otroligt ont och jag inte bara vacklar där
jag står bland alla skärvor, alla de delarna som varit mig

Nu måste jag åter bekänna
men denna gång med en större
hårdhet och ta emot hela smällen
inte lämna över smällarna på
den stundande framtiden

Jag
är
inte
stark
nog
att
leva
i
er at
liv

Ledsen till hundra procent
mamma, pappa, lina, mormor, faster, morfar, ..... alla.

Hoppas ni förstår
för det gör inte jag
Vill bara vara som
alla andra och klara
av en helt vanlig
underbar familj

Ge mig ett normalt liv.

Jag klarar inte av att bo här med er

I see you standing here
But you're so far away
Starving for your attention
You don't even know my name

You're going through so much
But I know that I could be the one to hold you

Every single day
I find it hard to say
I could be yours alone
You will see someday
That all along the way
I was yours to hold
I was yours to hold
I see you walking by
Your hair always hiding your face
I wonder why you've been hurting
I wish I had some way to say

You're going through so much
Don't you know that I will be the one to hold you

I'm stretching but you're just out of reach
You should know
I'm ready when you're ready for me
And I'm waiting for the right time
For the day I catch your eye
To let you know
That I'm yours to hold

I'm stretching but you're just out of reach
I'm ready when you're ready for me





Jag vet inte vad jag vill,
Måste ha kontroll
Över något
Bara något endaste

Varför klarar jag inte av att bo med er?

Lämna Pia, åka hem

Idag ska jag lämna det här stället och återvända hem. Vet inte vad jag känner inför det, visst det ska bli skönt och få komma hem till allt som är mitt och så invant men samtidigt jobbigt. Pia sa jag kunde ringa henne om det var något men om jag inte vågar! Aja, en eller två dygn, det fixar jag väll ändå. Nu är det dags att springa till bussen med voven.

idag har jag bara varit ute o sprungit. resterande av dagen har tråkats bort. hoppas det är bättre väder imorgon kan inte låta varken mej eller kosmos lata så här. skäms.

Texten talar
Jack off Jill - Fear off dying

I'm not afraid of standing still
I'm just afraid of being bored
I'm not afraid of speaking my mind
I'm just afraid of being ignored

I'm not afraid of feeling
and I'm not afraid of trying
I'm just afraid of losing
And I am afraid of dying

Without you yes I do and I hope that you do too
Without you yes I do
Without you yes I do and I hope that you do too
Without you yes I...

I'm not afraid of being sick
I'm more afraid of being well
I'm not afraid
Put the gun in my hand
I'm just afraid it will hurt like (hurt like) hell

I'm not afraid of screaming
and I'm not afraid of crying
I'm just afraid of forgetting
And I am afraid of dying

Without you yes I do and I hope that you do too
Without you yes I do
Without you yes I do and I hope that you do too
Without you yes I...

Fear of
Fear of
Fear of
Fear of

I'm not afraid of looking ugly
I couldn't care what they say
I'm not afraid of happy endings
I'm just afraid my life won't work that way

I'm not afraid of forgiveness
I'll absolve you everything
I'm not afraid of lying...
But I am afraid of dying

Without you yes I do and I hope that you do too
Without you yes I do
Without you all I do is sit and think about you
Without you yes I...

Sviken igen?!

Allt är inte som det synes vara,
svek, svek, svek, stöld, svek.

Jag trodde jag var räddad
men oj så fel man kan ha!
På måndag ska jag hem...

ska den enda nya människan jag litar på svika som alla andra?

Får inte börja skolan förens på torsdag efter mötet (som är på onsdag).



---------------------------------------------------------------------
22.41

Har gått prmenad med kosmos och pratat med N. Så skönt efter allt som hände med jeanette (en vuxen inneboende som bryr sig tillskillnad från pia..).

Senare förljde jag med J och lånade filmer. Hon är så snäll.

När jag kom tillbaka hoppade jag i bvadkaret och Timmy och P bråkade. Som tur var fortsatte J att tro och stötta honom.

Slappar dag med ångest och alldeles nyligen en hundpromenad. Ikväll blir det filmkväll och kära återseenden hoppas jag, saknat alla vovglada människor.

Igår var det filmkväll hemma, så tråkigt att inte kunna vara med. Men livet får gå före filmkväll och skratt, i alla fall tills jag orkar mer. Är på ett tryggt och lungt ställe nu. Igår sa jag att jag var hemma när jag pratade med mamma i telefon. Har det inte gått lite långt när man kallar ett ställe man varit på i två dagar för hem?

Egentligen skulle jag ju hållt i hundkurs idag men det är lite svårt på telefon och jag hade inte ork att säga att jag inte kommer komma hem ens för helgträningar på ett bra tag. Måste informera mamma och pappa imorgon hoppas det inte känns som jag ratar dom. Vill de ska förstå vad som händer om jag kommer hem, eller nej jasg vill de ska må bra med sig själva. Sluta vara så rädda för alla ord, vuxen-mobbning som pia uttryckte det.

Flyttat till Pia..

Det är rysligt kallt här inne trots de tredubbla tjocktröjorna, sockorna och värmemadrassen. Pia konstaterade för en stund sen att jag antagligen har magkatarr och jag fick ett glas mjölk. Drack två klunkar från det vitröd randiga paketet och ställde glaset på golvet. Förvånad tittade jag ner och såg Kosmos dricka ur glaset.

Pia är en ängel, hon tar mina problem och min oro och säger hon ska lösa dem. Och idag pratade hon med mamma, jag behöver inte åka hem, inte alls. Lyssna på detta - Du får vara vart du vill. Inte ett knyst om att hon vill ha mig hemma. Pia la upp det på ett sätt så hon tydligt såg att hon inte klara av mig och sig själv samtidigt men att hon ändå var älskad och omtyckt.

Nu kan jag släppa masken precis när jag vill ovh bara flyga för någon finns där som dämpar fallet.

Kort sagt; Jag är hos den första vuxna som inte sviker och som faktiskt aggerar och hjälper.

Tack Pia, nog är trygghet viktigt alltid :)

Bor hos pia

hon har övertalat mamma

nu får jag stanna så länge jag behöver

tack pajan :)


En liten chans till liv

och en stor härlig portion trygghet

Klockan är inte mycket, ändå känns det som jag gått igenom en hel dag. Kanske beror det på att jag inte sovit så mycket. Håller på att rensa ur gamla saker, rotar bland minnen. "Grattis och lycka till i framtiden" ord, kramar och ett minnesfullt kort. Kanske inte från den allra bästa läraren men gillade ändå henne och hennes morotsröda hår, en äkta viking i en kvinnokropp. Undra om jag sviker också henne?
Såg framsidan från ett arbete i 7an, "Om mig själv". Vågade inte öppna den, minns hur rädd jag var då jag lämnat in den och samma känsla av att jag är avslöjad, någon har fått se en glimt av hon som borde förblivit osynlig. Känner skam.

Kollade på klassen, alla 6åringarna som satt där i två rader, glatt leende. Känner inte alls igen den figuren, hon som heter Elin. Den som varit jag. Vem är jag och vem var jag?

Har nog alltid betraktat mig nedlåtnade, aldrig varit nöjd men idag är det så mycket mer än så. Känner inte ens igen det där helärliga smilet på läpparna eller pigga ögenen, de som bokstavligt lyser av liv, inte självförtroende men liv. De svarta strecken eller det mörka dystra fanns inte där. Dags att förtsätta utränsningen, kasta så mycket som möjligt liksom sudda ut minnen så jag lättare glöms.

Hur blev allt så här? Förstår inte alls! När gick jag från blyg och osäker till hatande? Allt detta självhatande att aldrig lyckas.