Idag ska jag äntligen komma härifrån.
Kajsa får åter igen ta hand om mig
(och jag om henne). Den här gången
behöver jag verkligen iväg.
Hoppas något mirakulöst händer
sen.

[tomt]

Några ynka ord skulle vilja slinka ut ur min mun
men jag är och förblir outtalad.

Jag ska snart till Kajsa och stygnen behöver inte
tas där utan kan vänta. Kunde det inte få vara så
bra och inte mer komplicerat än just så?

Varför måste det ständigt komma in nya orosmoln
så fort de första lättat, ska min himel behöva vara
kylande mörkblå om dagen och kolsvart om natten?

Nu är det inte erat fel men det har det aldrig varit.

<3

Jag har kännt något som jag hoppas att ingen annan någonsin ska behöva känna. När man i vanliga fall ligger och stirrar in i väggen och känner sig totalt ensam så har man alltid någon (så har det i alla fall varit för mig). Men att ligga i sängen och innse att den som förstått en bäst och alltid, ALLTID funnits där ska försvinna och kanske även är försvunnen. Då är man bara ensam och rädd för vad är livet då ingen ser dig och ingen bryr sig? När det inte finns någon där, den där någon som svara efter en liten stund och som alltid är närvarande. När tankarna åker bergodalbana eller allt plötsligt bara smäller till och händer och man i nästa stund inte förstår vart livet är påväg. Det är vid sånna tillfällen då man vet att det åtminstone är en människa i världen som ska få veta allt, då känns det lite lättare.

En ensam människa utan någon
att dela tankarna med är en inget.

Jag kan inte leva om ingen ska tro på mig. Tänk dig att du hittat en stor sten och att varje gång du tänker på stenen så blir du lugn och tryggare. Luften blir lättare att andas och ensamheten flyttar på sig en smula. - Någon bryr sig om dig och tycker inte du är värdelös. Du är helt enkelt en otroligt viktig sten. (Du är en del av mitt hjärta). Önskar att jag kunde göra mera för dig på alla sätt men jag kan inte ens beskriva hur mycket du betyder eller hur det känns att veta att du inte orkar.

Jag stod framför spegeln imorse innan skolan och jag såg ut som hundra förstörda år med sönder gråtna ögon men jag var helt ensam och jag kunde faktiskt gråta! Men snälla vill inte förlora dig för även om du finns i mitt hjärta oavsett vad så kommer jag sakna din röst. Alla orden om att inget är mitt fel och att man faktiskt inte alltid kan äta (även om jag fått lära mig det). Du är den kloka ängeln på min axel och någon jag gärna tänker på.

Till skillnad från alla andra jag litat på så har du aldrig svikit. Och även om du inte skulle orka så skulle det ändå inte vara något svek för du har lyckats förtrolla mitt hjärta på något sätt och jag litar på att du bryr dig om mig var då än är. Lina du är den enda som lyckats övertyga mig på 17 år.

Du ska inte behöva vara ensam för det är hämskt att vara övergiven. Även om livet överger och sviker så kommer jag finnas nära dig. <3

-

Nu finns det bevis på att allt kan vändas upp och ner på en vecka och att man faktiskt kan bli så snurrig att inget blir verkligt.

Jag fick otroligt nog åka till skolan, kanske för jag sa att allt var mycket bättre o jag inte alls hade ont i magen men lovade att jag skulle säga till skolsköterskan men det har jag inte gjort än.

I torsdags ringde mamma mitt i föreläsningen och jag ringde upp henne efter. Hon var så elak, fortsatte visa att hon inte bryr sig om något som händer och att minsta lilla kommer resultera i en hund mindre.Jag vill inte vara skulden till hennes död!!

Skönt att det finns vänner här o var för annars hade det inte blivit något akuten i 7 timmar eller några stygn bara monsterärr och infektion. Tack Nad!<3

tack för att ni bryr er! ( INTE )

Jag orkar verkligen inte bry mig mer nu.
De skiter i att jag säger att jag mår bättre, Mår bra!
Tydligen måste jag ändå till läkarn imorgon.

Vad ska jag säga där liksom?

Vet inte varför jag jag mår dåligt,

Bara att jag mår bättre om jag får vara hemifrån

Men det kan jag ju inte säga!

Det spelar ingen roll vad jag säger för de bestämmer alltid.
Jag kan inte bestämma över min kropp, mitt liv eller något.
Jag vill verkligen till sofia imorgon och så ska de sabba det.
Jag mår ju bra, eller jag har iaf mått sämre, jag lever ju!

De är helt korkade alltså seriöst!
Ena stunden så är det skit viktigt att jag äter o dricker o hejsan hoppsan
Nu idag så kunde både jag o Lina sitta o typ äta en pytte pytte potatisbit o 5 morotsslantar var!
De bryr sig inte utan säger att vi ifortsättningen ska äta mer sån mat för att de är så trötta på kyckling, tacos och lax (det enda som jag, vi alla äter.. ).
Och att vi får äta och tiga typ men det vet de att vi inte gör,tiger kanske men knappast att vi äter värsta smörjan liksom eller saker som de verkligen vet att vi inte gillar.
Jag brukar inte vara kräsen och jämt då jag var hos kompisar så fick jag höra, nej men elin äter allt o det är så roligt medans deras egna barn satt o petade o ville inte smaka.
Jag tycker det är en annan sak hemma för de vet vad vi verkligen inte gillar och om varje mat situation ska vara typ hemsk och döäcklig så kan de glömma att jag ska käka en massa.
Det är inte så att jag bara äter kyckling, lax o det men jag äter mest då.
maten var verkligen jätte äcklig, och ikväll ska det med bli typ lika,
saker som de vet att jag aldrig ens gillat, typ risgrynsgröt eller ja risalamalta och kasler som båda är det värsta jag vet. Nu bryr de sig inte men du jag inte äter kommer de bli flygförbannade men de ger mig knappt en chans ju.
Igår var det skitviktigt o jag var tvungen att äta nåt med protein o ja massa för att jag inte kunde leva på nyponsoppa o sen nästa dag så behöver jag inte äta något typ o springa på toa. Alltså jag fattar inte!
Kanske ska tillägga att varken jag eller Lina vågat klaga och vägra äta mat på det sättet på flera år. Det var liksom så vi höll på för kanske sju år sen och det läskiga är att de inte ens orkar bry sig på riktigt nu!

läkarbesök?

Sängliggande, nästan i alla fall.
Timmarna i sängen blir allt fler.
De rullar på i en ström av sekunder och minuter.

Mamma börjar bli orolig nu:
"Elin, magsjuka har man i max en två dagar.
Nu börjar det bli viktigt att du får i dej näring och vätska!
...
Mormor hade ju tabletter!
Varför ville du inte ha dem?!"


Jag klarar inte av att tänka på Henne,
Varje rynka i det plufsiga ansikte får mig att vilja gråta
Och tanken på att ta en tablett som legat i Hennes hand...!
Vill inte se, ta, röra eller ha Hennes hjälp med något över huvud taget.
Hon har "hjälpt" mig nog.

Mamma kan självklart inte förstår mig då hon inte ens vet att jag faktiskt minns.

Och hon tänker mera "verkligt" och förnuftigare än vad jag gör.
Egentligen är det ju bara välmening som gått fel.

Eller kanske inte ens gått fel utan upplevts fel..
Men borde Hon inte slutat nu då,
När Hennes händer inte behöver röra mig?
Kanske gillar Hon mig på något vis,
men varför är det bara mig?


Det ska alltid vara så speciellt med mig,
Kan jag inte få vara sjuk som alla andra i det här landet,
I den här världen?
Jag förstår väll att de blir oroliga då jag är sjuk så länge
Och så mycket oftare än förr men hallå!
Anledningen till min hälsa är kanske ni?!
Jag är ju rädd och orolig hela tiden, kanske är det inte så konstigt att jag blir sjuk.
Det är jobbigt att vara här och ständigt bli klagad på och vara orolig och rädd på heltid, faktiskt.

Nu har jag fått Hennes himla tabletter o jag håller på o spy av bara tanken.
Ska gå och lägga mig igen..,
Mamma o pappa har börjat tjafsa igen..
Ska lägga mobilen intill örat och lyssna på talbok o försvinna bort =)
Allt För Att Orka Stunden,... och långsamt dagen..

Kaos söndag (ovanligt?!)

Det är jobbigare att andas och existera när allt är kaos.

Ett växande kaos i mitt huvud,
mormor är här och snart kommer
pappa också.

Dessutom var vägningen och samtalet
på bup på onsdag! jag ska dit med både
mamma och pappa och jag önskar att
någon kunde hjälpa mig ifrån det här
men det är bara kaos.

Angels lie to keep control..
tyvärr, men jag borde ge upp för
jag har tappat allt som heter kontroll.

[problembarnet]

Jag kryper in i mitt svarta hål redan innan jag kommit hem.
Alla dagar värker i själen nu.
De blir en påminnelse om vad som väntar.

Jag känner meningslösheten och smärtan som en vän.
Men jag blir inte trygg.
För vart jag än är så finns ingen säker plats.

Jag vill inte ha ännu fler år som inte går att minnas.
Sånna där år som man måste glömma av smärta.

Det gör ont att inte orkas med!