Det börjar bli kallt (sjukligt kallt)

Jag har blivit äldre och starkare men känslorna sitter kvar, kanske börjar jag ställa förstora krav?

Vill se en ny siluett i spegeln,
vill att leendet ska slipas bara; glänsa lite till
och jag vill färdas fort och vacker
slippa vara svag

med hinder hittar jag inte dit
men jag skapar ett mönster bland ruiner
förenar mitt hjärta i enklande slag
och på osynliga linor famlar jag kvar
lever och tampas och klarar min dag

utan stoltheten i blicken
och ett minne kusligt svagt
jag börjar färdas utan biljetter
på bussen för att sinnet sakta
börjar ge upp

och kanske
är det inte
ofarligt,
kanske tar du
mig igen

fastän jag inte vill
och jag bara skrattar
för vad tjänar det att
skrika när ingen lyssnar ändå

du klämmer bara hårdare åt
och kanske blir min historia ett evigt lopp
som slutar med närhet och själver skakande
pustande på marken, då närheten lyser från avlägset land

allt
är
inte
blomstrande

allt
är
inte
stjärnor

det börjar bli kallt

snart, kanske snart..

Jaha, så du är inlagd igen?

Det som hänt vet allt för få, allt för få - de flesta skulle nog tycka så. Mamma och välldigt många mer... Jag orkar bara ha det så nu, och nu då man blivit myndig är det dags att ta vara på den härliga känslan att själv få bestämma :) Det är så jag tycker just nu iallafall.


Varför, varför igen?

Varför, varför igen och alltid? Ska jag aldrig få komma ut i samhället och sköta mitt eget liv - mina egna skratt och tårar? Kunna ta vara på mig själv och mitt liv?
Tydligen inte. Klockan tickar frammåt och jag är glad att säga att jag är med! Trots att maten och allt annat krachade totalt några veckor.


Skillnaden på nu och då?

Antar att det är att många fler tror på mig, det är många fler händer som sträcks ut. Jag har en större hejarklack, en som finns där trots -ALLT!
Även jag är starkare, jag vill så himla mycket mer :) Viltspår till helgen exempelvis! :) Och två veckor på avdelning är tillräckligt. Nu har jag sovit de där dygnen i sträck jag behövde och ätit upp mig de där kilona jag tappat.

Nu vill jag bara må bra (även om det kanske kommer bli lite, eller skit svårt) Just be okay :)

In someway...

Dagispraktik med små söta ungar, var av en störtförtjust i mig... Hjärtat hamrar och det bor en stor fet klump i min mage. Den som bland annat fått mig att tappa något av aptiten, som tur är har ingen börjat skrika än (så jag antar att jag väntar på det där berömda baksaget, fallet i backen och stjärnor). Jag fick torka tårar ute på gården bland alla små; ni vet det blåste ju halv storm och mina ögon tål inte sånt. Vi kan låtsas att det var så det var i alla fall...

Kurator Bea ringde tursamt nog.
Arbetet med överklagan går frammåt och "bevis"samlingen fortsätter. Jag bad även att få prata med henne snarast, utan att förklara med ett ord. Därav tidsbokningen imorgon. Måste försöka vända på det här innan det vänder på mig.

Jag är allt annat än stolt men den yngsta på dagis och jag har ätit ungefär lika mycket ( det är bäst vi kallar det mycket i alla fall ). Och vad ska man inte göra då man beter sig som en anorektiskfjolla eller Elin S jo gå så klart.. Därför har jag absolut inte gått i en timme.

Mina fingrar är istappar men det hindrar mig inte från någonting och absolut inte från att tänka. Just nu är jag allt för mycket mig för att vara perfekt, allt för mycket fel för att vara lagom och aldeles för fet och otränad för att existera i den här stundtals olidligt enkelspåriga familj/värld. Det är inte lätt för någon annan att förstå och det är heller ingenting jag ber någon att göra. Jag är jag och alla andra är sig själva och så är det med det.

Vad jag ändå kan säga eftersom det här trots allt är min blogg med mina privata tankar känslor. Allt är ju sett med mina ögon så varför känns det då så fruktansvärt att låta ljuset falla på mig och min syn? Shit the same! Det är rätt outlidligt hemma och osäkert och fel och oförutsägbart och dödat helt enkelt. Min senaste psykolog sa att det bodde en hel del ilska inuti mig, jag förstod absolut inte vad hon snacka de om! Hallå! Jag är inte arg på någon, jag skriker inte, jag bråkar knappt och tårar faller mycket sällan och osynligt. Så vad menade hon? Jag tror jag vet precis vad hon menar. Jag är arg på att ingen lyssnar, jag är arg på att ingen hör, jag är arg på att aldrig vara duktig, jag är arg på att aldrig beskrivas positivt och på att döljas då det regnar och plockas fram då det är solsken. Jag är arg på att jag inte tillåts vara jag och att vår ruttna stämmning påverkar oss alla så att alla får leva ett skitliv. Varför ska en enda människa få bestämma över hela världen, en hel familj så öändligt många väsen?

Bara för att en metod, ett sätt varit framgångsrikt för en själ, säg varför ska resten få pina bara för att det fungerar med skrik och panik,... I hope I never be as weak as you, never scream and shot and never pull someone down and blame the unprotectable. We feel scared and in someway you made me.

Mäniskor har för stor makt, döm själv

Rekommenderar de som är

intresserade att veta mer om drag SM

och min roll där att kolla in

http://sextontassar.wordpress.com/ :)

Så nu vidare till mitt resterande liv:

Tråkigt nog så har det varit en hel del konflikter hemma.

Det har häller inte varit något vidare i lägenheten. Som tur är personalen inte öppet aggressiv mot mig. Men stämingen är allt annat än munter. Personalen skriker otrevligheter åt varandra och de boende ignoreras. Kanske ska vi sammanfatta det hela som normalt?

Ja, jag vet faktiskt inte. Jag bara hoppas innerligt att någonting händer. Ingen ska behöva leva flera år i ett sådant boende med en sådan akut brist på empatiskförmåga. Varken personal eller boende.

Visst några av dem har pappper på att de inte är fullt normala men ska det innebära att dessa blir fråntagna all mänsklig rätt?

<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3>

Morfar har tillbringat natten på akuten och jag bland tårar.
Vissa saker blir inte bra hur mycket man än går och hoppas.
Permanent försämring gör ont.
Speciellt då han är den enda som brytt sig på riktigt.

Any way, I love him!

I cry for him to, like he does for me.
I'm sorry for everything, all that dum stuff you now...

SM i drag i helgen!

Helt rätt läst! Det är SM i drag nu i helgen ocgh jag och Lena är självklart på plats, nyfikna som vi är! Men det är inte bara den där lilla detaljen att vi faktiskt är där och tittar, nej långtifrån. Vi ska vara funktionärer, med andra ord; hjälpa veterinärerna och hålla koll på banan. Riktigt nice!

Faktum är att jag är ganska så nervös. Kanske inte så mycket för själva tävlingen och att jag kanske lyckas göra bort mig bland alla människorna utan snarare för allt annat som händer.
Imorgon ska jag på mitt andra DBT-möte i Örebro (en av anledningarna, men vänta lite, det ska strax komma fler faktorer).

Antar att en fråga som poppar upp är:
Vad är DBT?
I alla fall så var det en fråga som jag verkligen inte alls hade svaret på för två veckor sen, då första mötet var. Jag var nämligen inriktad på en lång väntetid 1½-2år! Men huxflux efter ett par månader dyker kallelsen till DBT-enheten upp.

Så vad är DBT?
DBT- Dialektisk beteendeterapi

När DBT används vid emotionellt instabil
personlighetsstörning (IPS), även kallad Borderline, Patienter med IPS har särskilda problem med att
reglera känslor och de fastnar lätt i destruktiva mönster.

Under behandlingen går patienten både i
individualterapi och i färdighetsträning. De färdigheter som tränas är förmågan
att vara uppmärksam och närvarande i nuet, att kunna skapa och vidmakthålla goda
relationer till andra, att kunna reglera sina känslor, att kunna klara svåra
situationer utan att ta till destruktiva beteenden, t.ex. skada sig
själv.

Källa: http://www.cureum.se/dialektisk_beteendeterapi.asp (där det även går att läsa lite mer)

Det bästa med att ha blivit 18, eller i alla fall en av fördelarna är att man kan läsa sina journaler! Där stod det att jag har drag av IPS eller

Borderline. Jag känner att jag kommit en bra bit på väg med mitt liv och det faktum att jag hållt mig utskriven, hel och (oftast) mätt. +++

Oj nu ringer hon från DBT!

Inget möte imorn.

Aja, sånt händer :P

<3

Andra tävlingen!

Idag ska jag tävla, agility blir det :)
Blev utskriven i torsdags men det är rätt så jobbigt mellan personalen och mig.
Eller rättare sagt, de kan inte bete sig det minsta normalt!
Det enda jag skulle vilja är att de pratar, frågar saker och i allmänhet är lite normala.
Men antagligen är det inte så.
Bor man där så får man samma behandling som alla med alkohol, drog och kriminalitetsproblematik.

Bäst att anpassa sig till hjälpen.
Hur sjukt det än låter..
Nejdå, jag tänker flytta om inte detta löser sig.

Nu ska jag ner o äta, sen blir det tävling för hela slanten.
Är sjukt nervös, men det är nog bara bra :)

//Elin

Framsteg och 2 månader

Jag har börjat skolan, barn och fritid.

Liten, mysig och underbar klass!

Känner mig mer än välkommen och det är så skojigt^^.

Schemat är anpassat och jag hoppas att allt ska flyta på,

hoppas jag i alla fall. Ska ha stort möte imorgon och 'kampen

mot SOC' fortsätter. Känns skönt att inte behöva vara den som

krigar. Bea är min stjärna, förebild och bollplank.

Skulle inte leva utan henne.

Tur hon finns och att himlen börjar ljusna!

Måste bara få berätta!

Jag har börjat dansa igen.

Så sjukt roligt!

Visst händer det att jag rusar in på psyk storgråtandes men jag hoppas på förändring.

Jag hoppas på livet!

(Trots att det idag blir två månader på psyket och fjärde i skolan)

Perm och sol

Jippi!
Äntligen permis.

Dagen är helt okej, solen skiner, kor råmar och fåglar kvittrar.
Kort och gott, det är sommar.
Hoppas måendet håller sig schack för då blir det kräftor, socialt och toppen.

Sommaren ska under inga omständigheter stängas utanför.
Och låt ingen sätta dig i galler och lås.

Det börjar bli dags att leva, se, uppleva och klara.

Vet inte om det är någon som läster men just nu har jag något mitt hjärta sjunger lite extra för.
En mor som bryr sig och som verkligen har ändrat inställning. (Tillsynes helt frivilligt men skrapar man lite under ytan så kan det kanske undras vad mer som finns kvar att välja.)
Hon har ringt soc, fått veta att brevet; avslaget på kontaktperson, dvs Pia, inte hade skickats!
Telefonen hade inte heller ringt.. men eftersom vi frågade under våren och soc lyste med sin frånvaro så, avslaget kom knappast som en chock för någon av oss.
Denna gång kanske det i alla fall finns en liten liten chans att socialtermer och vanligt folkspråk blir begripligt. Eller så räckte skuldkänslorna bara till att ta upp och avslå nästa onsdag.
Vem vet.
Nu är i alla fall Behandlingshem på tal hos soc.
Något i väntan på DBT skulle ju inte vara helt fel.

Mamma tog saken i egna händer efter lite uppmuntran ringde hon för att kolla eventuella köer till Behandlingshem i närheten.
De har inga köer.

Snälla snälla snälla... Nu vill jag verkligen ha tur.
Hoppas, nu när jag äntligen börjat orka lite.

In your eye´s sadness

Jag har börjat skriva riktigt intensivt i min dagbok.

Kanske blir förslaget att skriva en bok verklighet.

Inte helt otippat så är det något jag velat göra.

Kanske skulle detta kunna vara en morot, ett sätt att orka leva en liten stund till?

Vet inte.

Jag skulle verkligen behöva till något riktigt seriöst behandlingshem.

Börja om från start med mig själv, med maten och intressen.

Hitta något som gör det värt att leva,

Börja uppskatta mig själv i stället för att utplåna mig själv. Jag skulle verkligen behöva bli sams med mig själv.

Sluta upp med att känna mig konstant äcklig.

När jag var mindre, i sexan, skrev jag någonting som jag först nu förstod betydelsen av.

Vem som helst får göra vad som helst med mig och jag får inte synas, finnas eller höras.

Det var någonting som kändes sådär alldeles rätt, typ som om man kommer på hur man rullar tungan! Enda skillnaden var att jag inte förstod varför jag kände så. Det var bara ord som kändes så otroligt otroligt rätt. Som om det legat bregravet i mitt hjärta och först nu valt att framträda. Jag vet att det absout inte är vackra ord. Snarare mycket hämska men kanske är det också förklaringen till det sätt jag låtit andra behandla mig. Det är tur att jag alltid har haft vänner på min sida. Vem vet annars hur det hade gått?

Livet är ingen saga, så långt ifrån man bara kan komma.

Men det är bara att bita ihop och försöka leva efter bästa förmåga.

I told you everything - almost

Berättade.
Återfick alla minnen.
Är inte längre ensam om natten, vid matbordet.
Helt enkelt inte någonstans och aldrig.

Tankarna på det som varit håller på att äta upp mig.
Ingen märker, ingen ser.
Och jag orkar inte berätta för personalen.

Det finns inget de kan göra.


Tror inte att de bryr sig heller.
Ingen förstår.
Och kanske är det inte verklighet.
Min fantasi är livlig.
Vem säger att hon gjorde det, egentligen.

Bara deras ord och deras berättelse finns
Och det minsta jag önskar är att få höra den.


Jag var liten och det var länge sen.
Jag var ett barn, är vuxen nu.
Det är skillnad.
Stor skillnad.

Vuxna klarar sig själva,
Är självständiga och fattar bra beslut.

Jag är 18år och inlagd.
Och jag klarar ingenting.