Om någon läst om allaotroliga förbättringar och mellan raderna sett alla de förhoppningar så som hundar, mera hundar och kanske tävlingar.. Ja, visst låter det jätte bra och helt otroligt. Min väg upp har gått fort, nästan lika fort som duroferonet började värka i kropp och jag fick tillbaka färgen på mina likbleka kinder! Och första resan utomlands med familjen, otroligt att smaka på ett sådant liv! Positiva människor, sol och nästan ingen ångest. Men störst av allt måste nog ändå vara förändringen med maten. Ett bmi på 21 och utan att ångesten skriker ihjäl sig..
Men varför är inte livet underbart och det går att leva underbart i solen som de flesta andra?!
För överdos, inte dödlig och inte synlig.
Bara osynlig och gömd innuti.
Varför orkar jag inte?
Om jag bara visste vad som var ett problem,
Visste om det där som förlamar mig.
Allt det där som får mig att ligga som en patetisk likstel i samma ställning och som förbjuder mig att ta ångest dämpande.
Det är något som till och med förbjudit mig att tala om det eller fundera på DET.
Den enda som märker är Kosmos.
En liten shetland sheepdog som otroligt nog lyckas uppfatta då jag viskar hans namn innan det är försent och jag är fast där.
Det är tur att den voven hoppar upp och,
om det är riktigt illa slicka mig frenetiskt i ansiktet (förstår inte hur han kan märka det,men men) eller bara kura ihop sig, på mina fötter.
Han är en ängel och utan honom skulle jag inte klara mig<3
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar