In your eye´s sadness

Jag har börjat skriva riktigt intensivt i min dagbok.

Kanske blir förslaget att skriva en bok verklighet.

Inte helt otippat så är det något jag velat göra.

Kanske skulle detta kunna vara en morot, ett sätt att orka leva en liten stund till?

Vet inte.

Jag skulle verkligen behöva till något riktigt seriöst behandlingshem.

Börja om från start med mig själv, med maten och intressen.

Hitta något som gör det värt att leva,

Börja uppskatta mig själv i stället för att utplåna mig själv. Jag skulle verkligen behöva bli sams med mig själv.

Sluta upp med att känna mig konstant äcklig.

När jag var mindre, i sexan, skrev jag någonting som jag först nu förstod betydelsen av.

Vem som helst får göra vad som helst med mig och jag får inte synas, finnas eller höras.

Det var någonting som kändes sådär alldeles rätt, typ som om man kommer på hur man rullar tungan! Enda skillnaden var att jag inte förstod varför jag kände så. Det var bara ord som kändes så otroligt otroligt rätt. Som om det legat bregravet i mitt hjärta och först nu valt att framträda. Jag vet att det absout inte är vackra ord. Snarare mycket hämska men kanske är det också förklaringen till det sätt jag låtit andra behandla mig. Det är tur att jag alltid har haft vänner på min sida. Vem vet annars hur det hade gått?

Livet är ingen saga, så långt ifrån man bara kan komma.

Men det är bara att bita ihop och försöka leva efter bästa förmåga.