snart, kanske snart..

Jaha, så du är inlagd igen?

Det som hänt vet allt för få, allt för få - de flesta skulle nog tycka så. Mamma och välldigt många mer... Jag orkar bara ha det så nu, och nu då man blivit myndig är det dags att ta vara på den härliga känslan att själv få bestämma :) Det är så jag tycker just nu iallafall.


Varför, varför igen?

Varför, varför igen och alltid? Ska jag aldrig få komma ut i samhället och sköta mitt eget liv - mina egna skratt och tårar? Kunna ta vara på mig själv och mitt liv?
Tydligen inte. Klockan tickar frammåt och jag är glad att säga att jag är med! Trots att maten och allt annat krachade totalt några veckor.


Skillnaden på nu och då?

Antar att det är att många fler tror på mig, det är många fler händer som sträcks ut. Jag har en större hejarklack, en som finns där trots -ALLT!
Även jag är starkare, jag vill så himla mycket mer :) Viltspår till helgen exempelvis! :) Och två veckor på avdelning är tillräckligt. Nu har jag sovit de där dygnen i sträck jag behövde och ätit upp mig de där kilona jag tappat.

Nu vill jag bara må bra (även om det kanske kommer bli lite, eller skit svårt) Just be okay :)