In someway...

Dagispraktik med små söta ungar, var av en störtförtjust i mig... Hjärtat hamrar och det bor en stor fet klump i min mage. Den som bland annat fått mig att tappa något av aptiten, som tur är har ingen börjat skrika än (så jag antar att jag väntar på det där berömda baksaget, fallet i backen och stjärnor). Jag fick torka tårar ute på gården bland alla små; ni vet det blåste ju halv storm och mina ögon tål inte sånt. Vi kan låtsas att det var så det var i alla fall...

Kurator Bea ringde tursamt nog.
Arbetet med överklagan går frammåt och "bevis"samlingen fortsätter. Jag bad även att få prata med henne snarast, utan att förklara med ett ord. Därav tidsbokningen imorgon. Måste försöka vända på det här innan det vänder på mig.

Jag är allt annat än stolt men den yngsta på dagis och jag har ätit ungefär lika mycket ( det är bäst vi kallar det mycket i alla fall ). Och vad ska man inte göra då man beter sig som en anorektiskfjolla eller Elin S jo gå så klart.. Därför har jag absolut inte gått i en timme.

Mina fingrar är istappar men det hindrar mig inte från någonting och absolut inte från att tänka. Just nu är jag allt för mycket mig för att vara perfekt, allt för mycket fel för att vara lagom och aldeles för fet och otränad för att existera i den här stundtals olidligt enkelspåriga familj/värld. Det är inte lätt för någon annan att förstå och det är heller ingenting jag ber någon att göra. Jag är jag och alla andra är sig själva och så är det med det.

Vad jag ändå kan säga eftersom det här trots allt är min blogg med mina privata tankar känslor. Allt är ju sett med mina ögon så varför känns det då så fruktansvärt att låta ljuset falla på mig och min syn? Shit the same! Det är rätt outlidligt hemma och osäkert och fel och oförutsägbart och dödat helt enkelt. Min senaste psykolog sa att det bodde en hel del ilska inuti mig, jag förstod absolut inte vad hon snacka de om! Hallå! Jag är inte arg på någon, jag skriker inte, jag bråkar knappt och tårar faller mycket sällan och osynligt. Så vad menade hon? Jag tror jag vet precis vad hon menar. Jag är arg på att ingen lyssnar, jag är arg på att ingen hör, jag är arg på att aldrig vara duktig, jag är arg på att aldrig beskrivas positivt och på att döljas då det regnar och plockas fram då det är solsken. Jag är arg på att jag inte tillåts vara jag och att vår ruttna stämmning påverkar oss alla så att alla får leva ett skitliv. Varför ska en enda människa få bestämma över hela världen, en hel familj så öändligt många väsen?

Bara för att en metod, ett sätt varit framgångsrikt för en själ, säg varför ska resten få pina bara för att det fungerar med skrik och panik,... I hope I never be as weak as you, never scream and shot and never pull someone down and blame the unprotectable. We feel scared and in someway you made me.