läkarbesök?

Sängliggande, nästan i alla fall.
Timmarna i sängen blir allt fler.
De rullar på i en ström av sekunder och minuter.

Mamma börjar bli orolig nu:
"Elin, magsjuka har man i max en två dagar.
Nu börjar det bli viktigt att du får i dej näring och vätska!
...
Mormor hade ju tabletter!
Varför ville du inte ha dem?!"


Jag klarar inte av att tänka på Henne,
Varje rynka i det plufsiga ansikte får mig att vilja gråta
Och tanken på att ta en tablett som legat i Hennes hand...!
Vill inte se, ta, röra eller ha Hennes hjälp med något över huvud taget.
Hon har "hjälpt" mig nog.

Mamma kan självklart inte förstår mig då hon inte ens vet att jag faktiskt minns.

Och hon tänker mera "verkligt" och förnuftigare än vad jag gör.
Egentligen är det ju bara välmening som gått fel.

Eller kanske inte ens gått fel utan upplevts fel..
Men borde Hon inte slutat nu då,
När Hennes händer inte behöver röra mig?
Kanske gillar Hon mig på något vis,
men varför är det bara mig?


Det ska alltid vara så speciellt med mig,
Kan jag inte få vara sjuk som alla andra i det här landet,
I den här världen?
Jag förstår väll att de blir oroliga då jag är sjuk så länge
Och så mycket oftare än förr men hallå!
Anledningen till min hälsa är kanske ni?!
Jag är ju rädd och orolig hela tiden, kanske är det inte så konstigt att jag blir sjuk.
Det är jobbigt att vara här och ständigt bli klagad på och vara orolig och rädd på heltid, faktiskt.

Nu har jag fått Hennes himla tabletter o jag håller på o spy av bara tanken.
Ska gå och lägga mig igen..,
Mamma o pappa har börjat tjafsa igen..
Ska lägga mobilen intill örat och lyssna på talbok o försvinna bort =)
Allt För Att Orka Stunden,... och långsamt dagen..