Fredag 7 November (senare; akuten..)

Skoldagen gick bra. Lena, min mattelärare räddade mitt liv utan att veta om det iförväg. Hon gav mig hennes nummer så jag kunde sjukanmäla mig till henne. Kanske var det just vad jag gjorde då jag två lektioner senare ringde gråtandes och trasig från toan. Mitt psyke hade i allla fall total kolapsat o behövde en ny start.

Lena skyndade upp till mig tillsammans med rektorn (en gullig tant som måste varit en underbar kurator innan hennes yrkesval). Båda var lugna och agerade efter konstens alla regler då de försökte stoppa blödningen, lugna mig, låsa in elever i klassrummen, kontakta mormor, ambulans osv. Jag vet inte vad jag varit eller om jag ens befunnit mig här alls utan dem.

Åkte amulans till sjukhuset och Lena frågade om hon skulle följa med och hon hade varit så gullig mot mig och jag var väll heller inte helt med men hon följde med och rektorn kom efter i sin bil. Tycker synd om den stackarn som fick städa toan efter mig men också för alla jag oroade den dagen.

Mormor och pappa hade nog brytit mot alla trafikregler man kan tänka sig för där var de utanför ambulansen då jag lastades av (finns det något bättre ord då man inte kan göra något?). De var inte alls hysteriska, båda var ledsna men mormor sa " Nu ser du till och bli inlagd Elin, de får inte strunta i dig längre." Jag blev glad men var ändå inte säker med dem kändes det som så jag kollade bara på ambulanstjejen som suttit med mig under resan.

Ambulanspersonalen, läkarna och sköterskorna pratade alla med mig. Var kanske inte alltid helt med och det var virriga samtal men de gjorde sitt bästa för att förstå. Och även förklara något mycket viktigt; de kunde inte lova mig något men de skulle göra sitt allra bästa. En sköterska sa "De på bup har verkligen inte gjort mycket för att hjälpa dig under det här året... De måste behandla folk för hur de mår just här och nu." Tänkvärda ord tycker jag.

Läkarna kollade skador på senor och ringde akutenheten på bup och efter x antal timmar lämnade jag mormor med en påse blodiga kläder och annat olämpligt och begav mig till bup med pappa. Men innan vi gick kom Lena in en sista gång och sa att jag skulle ringa henne på kvällen och berätta hur det gått och ifall jag blev inlagd så skulle hon komma och hälsa på mig under helgen.

Min macka som jag "ätit" till frukost kompleterades med en smula daim och 1dl juice som jag fick av Agneta, psykologen. Pratade massa och de försökte göra allt för att få hem mig först nästan utan hjälp men pappa var på min sida och de fick även ringa till mamma som var riktigt tydlig och sa att hon inte tollererade att de inte lyssnade på mig och att det faktiskt handlade om mitt liv och att hon skulle göra allt för att jag skulle må bra och att det även vore deras skyldighet.
Tillslut så hade vi tjatat till oss ett hotellrum på patienthotellet i Karlstad och skulle på dagvård där vi skulle träffa mamma ocj Lina nästa dag.

Det blev inte mycket sömn men det fanns trygghet bland oron.