Har varit på möte med både soc, på morgonen och senare bup med läkare, psykolog och Sofia o en från dagvården Mona. Soc var bra, de skulle inte fortsätta utredningen det var bara bra att bolla tankar med innan vi skulle till bup. Mamma o pappa är ju rätt så arga o besvikna på dom för de inte hjälpt mig under det här året.

Psykologen avskrev sig själv lite diskret, ingen blir ledsen för det för hon har mest om man ska säga det helt kortfattat: struntat i oss och behandlat efter metoden "tiden löser alla sår/problem". Nu när vi har bättre kommunikation i familjen. Kan vi prata om hur det är och har varit. Att tiden inte löser ett skit om man bara skjuter undan problemet och att sår faktiskt lämnar ärr, så kommer ingen av oss gråta för att hon lämnar över till en familjeterapeut på äs-enheten.
Vad det gäller Mona, henne har jag träffat tidigare under förra vintern och våren då hon och en till kom på hembesök och sen gjorde bedömingen att jag inte kunde svara tillräckligt klart så deras hembesök inte gjorde någon skillnad. Så kommer jag nog fortsätta ha en hata/"gilla"-relation till henne. Jag hatar henne för att hon är så dryg och självisk på många sätt. Allt för att få ett lättare jobb. Hon är precis lika svart och vit som hennes klädsel(svart och vitt ), hy och hår säger, det finns inga gråzoner bara hennes rätt och fel. Men jag kan inte komma ifrån att jag gillar hennes sätt att se och faktiskt ge det man behöver, eller i alla fall att ge mig mjuka och tröstande kramar då jag behöver dem som mest. Under mötet och de timmar hon varit på dagvården har hon nog inte precis bidragit till att jag känner ökat förtroende för henne eller så utan det har nog nästan enbart lett till det sämmre på många sätt.

Sofia rättade som vanligt upp allt och det var bara hon och läkarna som gjorde sitt för att lyssna på mig och förstå. Tur att de, mamma och pappa var med på noterna, utan dem hade det nog inte blivit mitt bästa utan det enklaste som var i fokus.

Nu blir det dagvård 2 dagar (endast) och ett hembesök på fredan. Det är tur att mamma och pappa inte tänker isolera och övervaka mig denna gång. Vet inte om jag skulle klara det igen. Ska antagligen till skolan, en dag i forshaga, skjuts dit och hem och en eller båda dagarna i degerfors på skolan där.

Mona gjorde så maten känns typ 5000ggr jobbigare för att hon tjatade och tvingade mig massor. Om mamma och pappa tänker fortsätta på samma spår kommer det gå dåligt men det har jag sagt rakt ut så det fattar de förhoppningsvis. Vid det här laget borde jag lärt mig att inte hoppas över huvudtaget men det har jag inte trotts allt som hänt. Jag hoppas Mona är borta från både dagvården och hembesöken och att agneta, psykologen sticker dit pepparn växer. Utan dom skulle det bli så mycket enklare och tryggare. Och eftersom de vet hur nära jag var att "gå in i väggen" av all stress, ta livet av mig och allt det så vore det kanske att föredra om de tog och lyssnade på mig den här gången. Hoppas det framgått tillräckligt tydligt.