Förut hade jag hopp och kunde se allt det härliga. De vackra blommorna, känna värmen från solen. Vart är allt det där nu? Jag tror inte det är helt bortblåst men det har minskat.

Livet är inte sämmre än att jag överlever.
Jag lever mig faktiskt genom både dag och natt.
Ett framsteg från att försöka dränka tankar i smärta eller att släppa allt för tommheten i inget. Jag skulle ljuga ännu en lögn om jag sa att jag aldrig har sånna tankar eller att jag lever livet med ett leende på mina läppar.

Ändå känns det som de på dagvården tycker att jag mår bättre nu. Förstår de inte att det är ett spel, jag kommer fly så fort jag får tillfälle. Vill de inte se det? Sofia verkar i alla fall inte vilja lämna mig, varken till mig själv eller helt till alla andra. De som försöker påtvinga mig friskheten på ett eller annat vis. Jag är tacksam för det. Tycker att jag redan testat den vägen och inte blir man friskare av tvång och skuldkänslor hit och dit. Faktum är att allt blir sämmre.

Livet är som en saga ibland, kanske en brutal sån men jag behöver tro för att leva. Behöver allt det vackra i hoppet. Något som får mig att ta mig igenom den plågsamma dagen för (utan medicin) en ännu värre och hopplöst sömnlös natt, (eller med medicin) en fasansfull rädsla för sömnen. Jag är inte värd den, den borde utnyttjas till träning, tårar, i alla dess former och till självförakt och hat.

Hur har jag blivit så här smutsig? Vem är det egentligen som sagt att jag är ett sådant monster mer än jag? Finns det någon som hatar mig lika starkt som jag?

Sofia försöker få mig att förstå att det bara är jag som ser mig i spegeln bara för att se valkarna växande svälla framför mina ögon. Hon tvingar mig inte att förstå det hon säger "Du är söt, Elin du är inte tjock, du kommer aldrig bli det ens!" Hon säger det bara utan krav.
Sofia är den enda som inte ställer krav på mig. För henne behöver jag inte vara glad, behöver inte säga saker för att hon ska må bättre. Jag behöver bara vara mig själv men vem är egentligen jag?!

Jag vill inte vara flickan med ärrade armar, hon som är sjuk fast det inte syns (nästan inte). Vill inte! Fast vem skulle jag vara utan smärta eller som får mig att fly. Utan all den där smärtan som sliter mig i stycken.
Skulle någon se mig om jag var synlig, så där full av liv, helt klar i huvudet och med självförtroendet i topp. Jag vet inte för jag har aldrig varit sådan jag har bara varit jag.
Lite sämmre än alla andra duktiga, vackra, perfekta.
Den som saknar den där lilla delen av något bra.