..

Bor här hos K nu och hennes familj är underbara. Igår mådde jag för gråsligt. Höll på att frysa ihjäl efter att vi gått på stan och hennes mamma var så ompysslande och gullig. Hur kan man bli så fruktansvärt ledsen av kärlek och att någon ser och bryr sig?

Önskar jag skulle kunna stanna här för alltid i tryggheten men det är omöjligt. På söndag ska jag åka hem och efter det kommer mitt liv rasa. K är beredd på det. Hon tror fortfarande att det finns hopp någonstans men det gör det inte. Både hon, jag o hennes föräldrar har diskuterat det o det finns inte mycket ljust. Det är ett bäcksvart mörker.

Tråkigt med oundvikligheten men döden kommer till alla så jag ska inte protestera.
Ska försöka njuta av värmen här och suga åt mig av livet så länge det lyser.