Är helt skakis i kroppen och hjärtat dunkar i bröstet. Pia har ringt och pratat med mamma och bekräftat att jag är sjuk och inte kan komma hem, något jag berättade för min syster i mammas närvaro igår. Bra att få det bekräftat av Pia.
Mamma lastade över ansvaret till mej om att ringa till pappa och be honom hämta böckerna i skolan. Det blev ett normal jobbigt samtal om mitt mående och mer praktiska saker som vart i skolan böckerna fanns. På slutet av samtalet gick jag ut i hallen. Jeanette och Pia stod i köket och kollade på mig där jag stod framför spegeln, lyssnade och pratade.
"Du ser helt livrädd ut när du pratar med honom" säger J när jag lagt på. Sen följer ett samtal om normala familjer, normala relationer, kontakter med mera och min helt vanliga familj blir plötsligt mindre vanlig.
Fakta är att alla är rädda eller i varje fall så har vi en väldig respekt för den manliga delen i familjen. Den tickande bomben, all lynnighet som flödar. Den negativa energin som sprids när han kommer in i rummet. Så mycket makt.
Det är lätt att bli liten som en myra och mindre än så. Att önska sig mikroskopiskt liten och slicka fötterna på makthavaren. Min älskade pappa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar