Lång dag

Har inte skrivit så mycket här på sistone men idag var mötet på bup med mina föräldrar i alla fall. Beklagar om det nu är någon som orkar läsa allt som skrivs och saknat uppdateringar..

Först vaknade jag efter att äntligen kunnat somna, av voven som påkallade uppmärksamhet och gjorde allt i sin makt för att muntra upp sin dystra matte. Han lyckades då han började bära kläder från soffan och släppa på mig. Efter en stund i duschen kom beskedet att pia inte tänkte skjutsa mig till bup men snällt nog hämta mig. Fick ta bussen dit vilket gjorde att jag kom en timme för tidigt, då passade jag på att sätta in pengar på banken! riktigt stolt, inga tårar.
Sen hände dock något som inte var riktigt lika roligt. Vet inte hur jag hamnade där men helt plötsligt var jag helt vilse och klockan var mycket och där stod jag vid en rondell och undrade hur jag kommit dit. Utan ett minne från vilket håll, helt förvirrad. Hatar minnesluckor det är så himla otäckt! Lyckades i alla fall ta mig till bup i tid, att jag inte visste ett skvatt och jobbade på att andas normalt var en sak för sig.. Där blev det kaos i stresskarusellen och jag hörde trummor och vinden som om det var storm och rösterna i koridoren och brevid mig växlade från dunkla mumlanden till skrik inuti hjärnan. När massören, om det nu kallas så även för kvinnor, kom berättade jag för henne. Fanns inte så mycket annat att göra i det kaos jag befann mej så då satt vi och drack te i väntan på att massagen skulle börja och göra den pestiga väntan till familjesamtalet kortare. Avslappnade muskler var inget jag hade direkt. Sen gick jag upp till andra våningen och hoppades av hela mitt hjärta att sofia skulle dyka upp innan mina föräldrar. En önskan som gick i uppfyllelse men tätt efter gick mamma och pappa.. Hon han inte gömma mig och till på köpet blev vi lämnade ensamma. -katastrof!

(datorn har dampat så för tredje gången skriver jag denna fortsättning)

Mamma som inte brukar slösa med ord som tjata och pressa använde ändå dessa då hon senare prata de med pia, något jag kommer till. Pappa ville tänkte och skulle få mig att lova att komma hem, han lyckades och mammas försök att avleda kom aldeles försent då vi skulle kolla på bildrummet där jag och sofia brukar sitta. Sen fortsatte det, denna gång mammas tur som la osäkerheten över ansiktet och struntade i allt jag sa om de så fina plaggen jag fått i alla hjärtansdags present. De var säkert inte i passande färg, stolek och så vidare om allt och lite till. Allt detta på den korta stunden sofia och de andra var borta men som tur var kom hon tillbaka och vi gick in och pratade. I våra ögon helt olägligt kom ylva och jag följde med till 4:e våningen där vågen visade +2,3 kg på en månad, något som skulle få mamma att tycka det allt var lite bättre. Sen kom vi tillbaka och då blev vi åter lämnade helt ensamma, så mycket hade de lyssnat på mig. Gick riktigt dåligt också denna gång. Sen när även psykologen anslutit sig fick jag säga hejdå och sitta ensam i ett tv-rum där tvn inte fungerade i över en timme. Och då jag gick för att spy upp kakan jag för stämningens skull stoppat i mej då vi satt ensamma utan tillsyn från bupmännsikor ja då kom ylva så lägligt. Efter att ha hört smällar i dörren men inget blev upptäckt och alla kunde låtsas trassla lös trådarna i vår kaotiskatillvaro. Väl på parkeringen där jag helst skulle velat dyka in i pias bil och snabbt åka där ifrån pratade mamma och pia, pappa gick snabbt där ifrån och låtsades som om de där gråtande ljuden inte kom ifrån någoin han kände. Men mamma verkade förstått mycket, allt var inte hennes fel men ändå kommer inget lösas av att inget händer. Efter så många raka och genomärliga kommentarer och sanna påståenden får man bara hoppas på en förbättring. Men inte hoppas på mirakel. Härligt att mamma förstod, att pappa inte ens mindes en enda fras som växlats¨på det över två timmar långa mötet och inte ville lyssna på pia, ja det är en annan och lite tråkigare femma. Men nu vet mamma att överbeskyddande krav blir åt helvete och jag hoppas ändå lite smått på en förbättring.