Tankar så verkliga att verkligheten flyr

Pia fyller år idag, första kramen utdelad!

Igår upptäckte jag, ironiskt nog efter att vi pratat om maten och att jag spytt ett par gånger, att jag knappt behöver mer än tänka tanken förens det ska spruta. Gulliga Nad kom och pratade en stund med mej, sen följde jag med henne tillbaka så kosmos fick komma ut. Jag är så osocial och tråkig, bara sover eller drömmer mig bort eller fastnar i ett kaos av tankar. Varför?

Just nu är jag riktigt rädd. Känns som mamma och pappa ska hämta mig, ser framför mig hur de kommer närmare och närmare och när jag försökte tänka. "känslor är bara känslor och tankar är bara tankar" och "vad är det värsta som skulle kunna hända" Ja då tillkom det värsta och mormor följer med när de långsamt tar sig närmare. Just nu är de utanför huset, och har fortfarande en bra bit kvar men vad händer då de kommer. Nu dödar de mig inte bara, nu är hon med dem. Hon kommer ta mig i handen och gå iväg. Det är värre än döden, värre än allt.

Kalla mej helt sjuk i huvet, det finns ju bevis för det liksom det finns bevis för att jag förstör allt jag närmar mig så varför skulle inte dett hända. Kan inte sitta här i mitt kaos och låtsas allt är okej längre i alla fall. Pia ville jag skulle städa lite men min kropp vill bara fly. Om jag varit liten skulle jag gömt mig under täcket men nu vet jag att det inte är något skydd, att allt skulle hänt ändå. Ett täcke är ingen säker undangömd grotta. Blir tokig av att sitta här längre och bara vänta. Måste göra något.