Verkligheten är overklig idag

Blev inte mycket sova i natt. Halsen kliade tokigt mycket men efter ett par koppar te och efter att jag försökt hjälpa min underbara ängel att andas så lyckades jag sova i tre timmar i alla fall. Jag är så glad att du andas vännen<3

Sen väckte pia mig vid kvart över sex och jag duschade, satte på mig kläderna jag fått av mamma och sprang till bussen. Jag och sofia gjorde en lista på hur saker behöver vara för att jag ska klara av att vara med de hemma i alla fall över helgen, på sikt vill säga. Just det, när jag var påväg till bup ringde pia och önskade lycka till och påminde mig om att jag skulle berätta att jag inte vill komma tillbaka för att bo hemma mera utan bo hos henne. När jag tog upp det lät det inte som om hon tänkte kontakta soc men vi skulle i alla fall ta upp det med mamma och pappa. Jag kommer aldrig kunna känna mig trygg annars, behöver veta att jag inte kommer bli tvingad att återvända. Hoppas verkligen att jag blir placerad eller åtminstone får pia som kontaktperson, hon gör ju ändå ett jobb med mig och jag tycker hon har rätt till betalning dessutom skulle det nog kännas bättre för mamma och pappa om jag blir placerad och de vet att soc kommer på kontroller och sånt.

När jag kom hem satte jag mig med en kopp te, har blivit en teoman, kan vara för att te är det enda jag dricker. Inte så smart jag vet men det är det enda jag tillåter mig dricka. Satt och läste några kapittel i min bok men sen tog tröttheten överhand och jag övervägde att i alla fall hämta ett täcke mot kylan. Kom inte så långt, böjde mig frammåt för att resa mig och fick händerna fulla av te, in på toa och självklart kunde jag inte tillåta mig att sluta. På den vägen har det varit idag, allt som har kommit in i kroppen har också tvingats lämna den men snart blir det pizza. Känns skönt att jag inte är ensam om att proppa i mej något så onyttigt. Jag får kämpa tillsammans med dig vännen. Kan inte lova att det går bra, trots allt har inget annat gått bra, inte ens vätska så det är bara kämpa och försöka känna sig lite mer värdefull.

Jag och kosmos har också tagit en promenad i det vackra vädret. Hade hoppats på att solskenet och värmen skulle få mig att känna mig levande, tränga undan den där overklighets känslan och ersätta topmrummet med ett något. Lyckades inte allt på den punkten. Var irriterad och min blick var fast i marken, endast benen gick i rasande fart som inte tilläts sakta ner. Behövde känna, smärtan av vinden som sakta bet sig in i skinnet var inte tillräckligt för att få mig att se. Ögonen var som då man precis vaknat och verkligheten, allt det vackra som egentligen fanns där ute, snön, de glasklara vattenpölarna och barnen som skrattande åkte pulka. De var alla jobbiga, deras liv och deras glädje så oförstålig och solens sken bländade bara mina ögon. Tillslut fick benen tacksamt sjunka ihop på mattan i hallen och kinden vila mot det kyliga golvet.

Vågen visade ett halvt kilo ner men tanken på att det inte är äkta utan bara vätska som försvunnit har retat mig och speciellt sen pizza blev ett faktum så nu ska jag och voven ut och springa.