Har inte blivit mycket sömn i natt, somnade runt halv 1. Bara för att vakna igen vid 3, vara vaken i en timme lite drygt och sova till åtta. Då ringde klockan mitt i min livs värsta mardröm tror jag.

Det var ingen klassisk mardröm, jagad av monster eller känslan att falla från ett stup utan en psykologisk mardröm. Alla mina värsta tankar spelades upp och blandades fragment från verkligheten. Då jag vaknade var jag helt säker på att jag gått på två biofilmer, samma barnfilmer med samma människa. Jag och mormor.

Vid det tillfället hatade ingen mig, ingen var besviken och ingen grät eller skrek. Men precis som i verkligheten, trots att det ännu bara är ett faktum, skulle jag svika. Bli hatad samtidigt som de säger att de älskar, bli slagen samtidigt som deras insidor längtar efter kramar och ett Nytt Liv utan det som hänt.

Jag förbluffade mig själv, rev ner saker, skrek, slog och inget av den jag brukade vara fanns kvar. Den delen av mig som fogligt och i sömnen kan läsa omgivningen och lika lätt som man blinkar gör allt för alla andra. Bromsar och förhindrar alla konflikter och anstränger sig till det yttersta för glada leenden. Men i drömmen kastade jag allt, struntde i masker och fasader och lät mitt humör speglas i mitt beteende. Endel av de förbjudna drömmarna, de som bara leder till skada och som får humöret att falla till botten och slagen nästan vina i luften. De där som skapar frustration, allt det som får föräldrar att bli monster.

Mamma var monster, ett gråtande, skrikande, skällande, förbannande, älskande. Hon var den misslyckade mamman som inte klarar av sin familj, hon som nästan går under. Min mamma, den jag så ofta tröstat, den vars frustration jag lärt mig bromsa. Hindra monstret från att ta över, den självföraktande mamman som speglar så mycket av mig. I drömmen slog jag sönder den värld hon krampaktigt försökte förvandla till perfekt. Den sprickfria ytan.

Vad gjorde hon i drömmen som hon inte skulle gjort i verkligheten?
Min hämd emot allt som var jobbigt, kraften i att känna sig oälskad, omöjlig, hopplös. Känslorna blommade men istället för den självföraktande men ändå eftertänksamma och mycket konsekvent bundna yta jag vanligt vis bär fanns ilskan. Hatet emot mig själv, jag var helt utan tankar på eftervärlden och levde mitt liv efter både ätstörda och självskadande lagar. Spädde på hopplösheten i mammas själ och försökte dränka min egen för alltid,om och om igen. Hatad och hopplös.

Istället för att se mig sådär, istället för att hjälpa mig till det enda jag ville släpade hon med mig till sitt jobb. Gjorde mig till hennes fånge igen. Den övervakade jag, hon som inte hade något liv, inget som ens kunde kallas privat och inte en skymt av egen vilja. Hon förde mig tillbaka till helvetet, allt det jag hade och antagligen kommer få igen. Ett konstgjot liv, ett liv bara för att och murar av tvång. Åter igen styrde hon mitt liv och maktlösheten kunde inte riva ett endaste spår i min själ.


Pappa var bara en svart skugga, en mer uppbrusad och förbannad variant av mamma. Den i frustration så hatande, dömmande och besvikna. Den arga pappan jag med åren lärt mig att stå emot, ifrågasätta, nedvärdera och skuldbelägga. Bara för att alla andra gjort så. Min skamm mot vad jag gjort emot honom gjorde mig svag och ledsen enda in i själen. Han var den som kunde riva upp sår i själen med ett enda vansinnigt slag. I drömmen kastade han ut mig. Avskydde mig, älskade men avskydde besväret och smärtan av att bli sviken. Smärtan av att leva med en dotter som mig.

Mormor, som under första filmen varit den härliga mormor jag tillåtit henne vara. Den dä jag minns ibland då smärtan och äcklet inte får mig att ändlöst vilja skrubba min själ. Kasta bort min kropp finna rening på något sätt. Det sätt som aldrig finns. Hon var glad och stolt över sitt barnbarn. glad över att gå på bio och se den glädjebubblande teknade filmen där lyckan skulle segra och allt skulle bli bra. Glad över att slippa verkligheten. Men också henne svek jag. Då vi kom hem hade kaoset brakat lös. Mamma var ett ångstångest paket med allt vad det innebär och pappa var inte ilskan som lugnar ned sig snabbt men ändå trasar sönder mig inifrån. Han ville ha ut mig där ifrån. Samtidigt som jag var utslängd, hatad och för alltid raderad var jag också i mammas ständigt övervakade fängelse i mitt dött levande liv, mitt bland kvång och törnor utan chans att skada utsidan, sådär så insidan glöms bort. Mormor kom med sitt förslag, hon som ibland försöker klistra ihop vardagen lite grann. Jag skulle bo hos tanten i Forshaga.

Min dröm avbröts av klockan som ringde och jag som panikslagen trodde allt hade hänt på riktigt, allt är ju trotts allt så otroligt nära. Även om det är någon vecka kvar än. Letade desperat efter mobilen i sängen och skulle ringa Tjejjouren (tj). Lisette har sagt att jag kan och gärna vill jag ska ringa men tyvärr svarade hon inte då jag kastat på mig kläder och slängt mig utanför dörren med hundarna. Måste hitta en anledning att gå ut så jag kan ringa henne igen nu.