den 14 december, Söndag

Det känns fel, omärkligt fel.
Som när någon ramlat och
allt pekar helt och hållet på
dig.

Ledsamhet och skulden
redan utskriven i pannan
utan enda chans till ändring,
stämplad.

Sitter med korsade ben med
huvudet liggande i knät och
armar som nuddar golvet.
märklig.

Lyfter huvudet och ser in
i den spegel som så många
gånger förut sett hatet i en
desperat blick av ensamhet,
vardaligt.

I det bleka ansiktet glimmar
ögon, kanske orkar de kämpa
men vad visar det glanslösa
håret, de spruckna läpparna
och de sömnlösa strecken under
ögonen. De har gett upp och aldrig
hämtat sig till något långvarit.
trasig.