Nyår på gott och ont

Trots att det inte funnits någon snö, inte blev någon pulkaafton med Amanda och inte heller nyårsfirande på stan så verkade dagen ändå flyta på. Maten som stod där på bordet hos mormor tillsammans med hennes (uuh!) syster och hennes (snuskhummer till gubbe) man. Så blev maten pålaggd av arrangören mig och visst såg min tallrik lite full ut?! Jo, faktiskt! Lät salladsbitar täcka de hål alla andra laggt mängder med sås och potatisgratäng. Efterrätten blev däremot en stor röd bock i kanten och utskämda föräldrar. Ett misslyckande, inte totalfjasko men nog önskade de att de hade en normal unge som kunde käka en normal trippel-stor-gräddglass bit, precis som alla andra. Självklart kommenterades detta otroligt.

Om vi fortsätter tänka mat så måste jag medge att godis och jag verkligen inte gick ihop, ungefär som vanligt, även om det var veckor sen senast. Orkar inte ens säga förlåt men de får väll trösta sig med att det blev ordentligt rengjort och att den som lämnade toaletten varken var tårögd eller svag. Glada att de inte märkte ännu ett misslyckande och kunde förtsätta glädjas.

Nu suck kommer nog det som jag så länge önskat bara var en dröm och verkligen inte detta mörka och nu mera planlagda faktum. Usch vill verkligen inte skriva vad jag tänker eller vad jag panerar och när.

Det där med tiden på ja, det som kommer vända världen upp och ner, i alla fall i den här familjen, har blivit inskrivet och väl bevarat. Något som idag, för ca en timme sen då jag kom på att jag, för ca tredje kvällen i rad att jag verkligen inte alls vill, inte en enda sekund till. Nu är det på det här förbjudna planet, det som vänder hela mig i ångestatacker varje gång jag orkar tänka på det. Orkar inte leva, inte på grund av någon speciell orsak utan på grund av allt.

Kosmos som säkert hade sett hur jag mått flera timmar innan det ens blev så här botten valde att vara nära sin matte, åtminstone då jag var ensam eller i alla fall utan någon som såg. Han hoppade upp i min säng, Lina satt vid min dator och var ute på bdb, fullt upptagen alltså. Sängen och min vove såg så otroligt inbjudande ut. Den lurviga voven och sängen försökte frambringa tårar. Min härliga, underbart förstående vove slickade lungt min hand och var den enda anknytning till verkligheten som fanns. Jag borrade in huvudet i hans päls och lät några diskreta tårar falla och blöta överkastet en aning.

Att kolla in i en hunds ögon och visa hur hopplös man verkligen är, låta ögonen, händerna som krampaktigt klappar pälsen. Att helt enkelt våga stå för hur lite man orkar finnas till.

- Han är den enda som förstår mig, nästan, finns vänner som gör det med, men den enda som i det här huset ser och som bara genom att finnas är ett stöd. Är kärlek.

Lina vände sig om en stund senare och kollade på mig då jag satt framför soffan där Kosmos lägt sig efter att jag börjat granska min uppenbarelse i spegeln och upptäcka att jag verkligen är en mask. En stor fasad, någon som kan kolla in i döden, gråta och i nästa stund låta handen fara upp och trka några blöta tårar och rätta till lite kajal för att sedan le. "Håller du på och dör eller?"

Just då kunde jokerface faktiskt inte svara för tårarna strömmade men någon sekund senare med huvudet fortfarande inborrat i voven samtidigt som handen torkade diskret med invana rörelser. "Nejdå, hihi, Kosmos din buse" Han vet precis när matte blir pressad och alla önskningar går till "Puss". Mycket riktigt kom massor av blöta pussar på näsan och nu när matte inte heller drog undan huvudet blev det flera mysiga pussar på munnen. Kosmos såg lycklig ut och jag drog på munnen.

Alla tankar som snurrar genom huvudet. Planen som jag vet kommer svika alla (i det här fallet mest min familj, mamma och pappa som inte orkar mer och lina som döljer och mormor och morfar som inte heller orkar, faster borde räknas in men vet inte alls, förstår mig inte på henne och vi har ingen vidare relation men jaja, tycker hon ska räknas med). Men det är inte bara det med att jag kommer svika dom utan det är tidpunken som är jobbig. Mycket jobbig. Om jag inte vore så feg och rädd för mammas och pappas känslor skulle det bli i natt så jag slipper uppleva det nya året. 2009. Slipper svika igen och igen. Blir jag svagare i natt blir det snart annars väntar det några dagar tills jag är någonstans där jag kan känna mig trygg. Ett sånnt där tryggt ställe där det går bra att bara slappna av.

Nu är 12 slaget strax och jag ska ut med alla.
Gott Nytt År!
och stor kram och förlåt till de alla jag borde förlåta.