Har varit och kollat hos henne nu coh hon verkar jätte snäll och omtänksam. Känns som en plats där jag kan vara trygg och kanske kommer kunna prata och att hon höll på mycket med hundar gjorde inte saken sämmre :)

Det var faktiskt tråkigt att åka därifrån. Rummet som skulle bli mitt, ett ganska litet rum med en bokhylla fylld med pokaler och priser. Ovanför sängen hängde en såndär stor solfjäder och mittemot sängen, som var mjuk med ett ljusblått överkast, stod en stor bäddsoffa och på väggen hängde tre av hennes bästa hundar.

Vägen hem blev inte fullt så lyckad, trots att mamma verkade glad att hon var snäll och bra på att ta hand om folk. Pappa sa inte så mycket eller faktiskt inget alls vad jag kunde höra. Men halvupprörda viskningar kom ifrån framsätet och tydligen hade mamma inte speciellt mycket hopp åt något håll. Och la upp alla saker hon inte visste och sa att hon inte förstod hur något skulle fungera praktiskt samtidisg som hon fick mig att förstå att allt låg på mina axlar. Tack jag vet, jag vet.

Det var minst lika sorgligt och jobbigt att åka tillbaka igen, till alla där masken måste vara på och inga jobbiga känslor får sippra ut. Oavsett vad BUP säger så är det inte hemma utan hos människor där jag får vara jag och vågar visa känslor som jag vill va. Där jag orkar och det som känns bäst. Tänkte tanken att jag fick bo hos henne mera, precis som hon sa och på orden utan krav och måsten. "Du behöver inte berätta om dig, det kommer med tiden". Inga måsten alltså. Men nog skulle mamma smula sönder de härliga tankar jag hade.

"Den här gången tar vi inga risker, du får inte gå mer i Forshaga än tidigare, var kvar i Degerfors med" Varför tänker jag på trygghet i att vara mig då jag vet att det ändå inte är så det fungerar? Drömmer om att komma någon annanstans och slippa allt det där dubbla, mjukheten och orden som leder till krav.

Det låter sjukt och är helt osanolikt men det är så det är, för att jag ska få vara mer hos någon annan och i Forshaga där jag trivs måste det gå sämmre hemma men det kommer det aldrig. Inte förens jag mår så dåligt att jag inte tänker för en sekund. Oavsett hur snälla och välmenande de är så finns det faktum att jag är rädd.

Deras säckar av skuld gör mig svag och deras maktlöshet som leder till ilska gör mig foglig. Blir rädd för att försöka, att lyckas, att misslyckas. Rädd att skapa känslor och rubriker. Känns som om jag inte borde vara helt ensam men tillsammans med BUPs allt för ofta fingervisningar om att det jag känner är något konstigt så.. Kan inte de med all sin erfarenhet förstå mig så vem kan det då?