Dags att skriva ett inlägg igen, vet att det inte var länge sen men det behövs.
Har varit en härlig dag med hundträning. Älskar mina grannar så enormt, de är så snälla!
De är allt det där jag inte förtjänar. Det andra säger jag behöver höra, det där känslorna jag behöver känna.

Glädjen, livslusten, skratten.

Men det är inte lätt att skratta och sen leva vidare utan att världen ska fyllas med svarta moln.
Det är inte lätt att leva. Det är inte lätt alls.Liksom svårt att andas och känna att det är okej när man inte är okej med sig själv.Vi har inte varit vänner på länge.

Nu till anledningen, varför jag ens satt mig här. Det var inte för att skriva om det ständiga hoppet från glädje till sorg eller ångesten efter maten. Jag ska till en tant i morgon, den enda tant som kan tänka sig att släppa in ett psykfall innan för sina dörrar. Den enda människan som är galen nog och som blundar för eventuella konsekvenser. Stackars tant. Hoppas någonstans att hon ändrar sig.

Mitt liv är ingen saga och kommer nog aldrig bli. Just nu kommer det inte ens bli okej.
Varför ska livet bli så här för? Vuxna borde inte svika ens liv eller ens hopp. BUP är inga mäniskor utan bara BUP. - människor med rätt att sätta stämplar i pannan.