Klockan är inte mycket, ändå känns det som jag gått igenom en hel dag. Kanske beror det på att jag inte sovit så mycket. Håller på att rensa ur gamla saker, rotar bland minnen. "Grattis och lycka till i framtiden" ord, kramar och ett minnesfullt kort. Kanske inte från den allra bästa läraren men gillade ändå henne och hennes morotsröda hår, en äkta viking i en kvinnokropp. Undra om jag sviker också henne?
Såg framsidan från ett arbete i 7an, "Om mig själv". Vågade inte öppna den, minns hur rädd jag var då jag lämnat in den och samma känsla av att jag är avslöjad, någon har fått se en glimt av hon som borde förblivit osynlig. Känner skam.

Kollade på klassen, alla 6åringarna som satt där i två rader, glatt leende. Känner inte alls igen den figuren, hon som heter Elin. Den som varit jag. Vem är jag och vem var jag?

Har nog alltid betraktat mig nedlåtnade, aldrig varit nöjd men idag är det så mycket mer än så. Känner inte ens igen det där helärliga smilet på läpparna eller pigga ögenen, de som bokstavligt lyser av liv, inte självförtroende men liv. De svarta strecken eller det mörka dystra fanns inte där. Dags att förtsätta utränsningen, kasta så mycket som möjligt liksom sudda ut minnen så jag lättare glöms.

Hur blev allt så här? Förstår inte alls! När gick jag från blyg och osäker till hatande? Allt detta självhatande att aldrig lyckas.