Det kommer bli slitigt.

Ja, det är väll bara att konstatrera timmarna av prat blir allt fler. Det konstiga och det som skilljer sej markant från alla andra samtal, Pia förstår så mycket och hon tar mig på allvar riktigt seriöst.
Säger att jag inte kan vara hemma, att det är självklart att jag inte orkar med mer efter alla år.

Har varit ett för snällt barn, låtit mig ledas av dom, låtit de bestämma över mitt liv. Tagit alla besluten. Jag har gjort precis allt för att familjen ska fungera och hålla ihop. Tänkt så mycket att jag glömt att tänka på mig. Tryckt ner mej i skorna och gjort allt för att inte synnas mer än sådär de vill. Allt för att inte skämma ut dom.

Pia vill att jag ska säga vadjag vill och vad jag tycker. Satt hysteriskt fnittrande då hon låtsades vara mig och sa de där sakerna hon tyckte borde komma ur min mun. En massa tankar som skulle såra sönder dem, de där tankarna jag bara tänker på natten. De som de lärt mig att aldrig aldrig visa. "Ställ aldrig till en scen". Jag var rädd, livrädd.

Nog har jag lärt mig av livet alltid. Håll tyst, var snäll, gör som de säger, gör vad de tänker, trösta mamma, rädda syster, skratta där. Var perfekt. Ansträng dig så mycket och var bättre än vad du klarar.

Här behöver jag inte vara någon, jag behöver inte bli någon eller göra annat än att vara i skolan. Här finns inga krav. Ingen som har massa press på mig och leedet det kan ligga under kudden och sova hela dagen, jag behöver bara vara jag. Här finns bara mitt stora kontrollbehöv och mamma och pappas krav att leva upp till. Men Pia är tålmodig, timmar av försäkran och orden Skit i det!, Du behöver inte bli någon alls, inte göra ett skit. Att du är du det räcker här Jag tror henne för hon gör inget som visar motsatsen. Här ska jag bara slåss emot mig själv, vila och bli starkare.