behöver bli barn igen

Så vad är det jag har kommit fram till efter den sömnlösa natten, samtalet och den i alla fall tänkt avslappnade kroppen?

Mitt liv, går det framåt, bakåt eller står det stilla. Kan medge att det går upp mot solen och det friska(re) livet. Mer än vad det gjorde i November med ambulansfärd, akutsamtal och kaos-kaos-katastrof. Men mitt liv som "känslomänniska" indikerar många fler än mig, oftast fler och eventuellt mig. Även om den här bloggen känns otroligt självisk!

Andas luft nu istället för mörker och sot, en klar förbättring verkligen. Men med mediciner och en trygg plats att bo på med enda kravet att finnas, gå till skolan och äta ca 3 gånger på en dag.. Ja, klart det borde förbättras!

Otrygghet, det vill säga konstant rädsla, det är ingen hit att leva med. Även om det är min hjärna som stressar iväg och hittar på det mesta. Hur mamma och pappa ska ta ut hämnden på hon som förtjänar något värre än det värsta. När mord inte är nog.. Att somna i rädsla som förstenar och paralyserar Stirrandets in i väggen och på helt och fullt tro på tanken. "De ser att jag spytt (som om texten skulle stå i pannan) och de kommer slå ihjäl mig" Att känna varje smäll. Hårda sparkar i magen, och självklart den där smällen i ansiktet som han missade, med flit, inte för att det stoppar smärtan från att komma. Trots allt var det ju jag som bokstavligt såg hans ögon bli svarta.

Men det är ju inte allt som finns där hemma..

Stressen och prestations kraven. Det där osynliga som BUP, min psykolog och SOC inte ser alls. Läser familjen som en öppen bok och gör allt för att hindra konflikter, jobbig stämning, aggressions utbrott, hysterisk oro, flykt från situationen.
Vad man kan utläsa av det här är kanske, dålig konflikthantering, bristande kommunikations och stort kontrollbehov. I alla fall så är det det som kommit fram efter samtalen och något i alla fall mamma medger, pappa har fortfarande inga planer på att intressera sig verkar det som. Allt blir så mycket bättre om allt bara är den sjukas problem och inte hela familjens. Eller hur?
Min uppgift, kanske den jag själv tagit till mig är att kortsagt göra Allt perfekt, undra hur många gånger jag tjatat om det.

Jag har kommit fram till att det är miljarder gånger bättre att få stöd och kunna vara barn, för det är faktiskt det alla säger att jag aldrig varit. Kanske något jag får ta igen lite när jag är här. Saknar bara en sak här hos Pia, en pinsam sak, kramar. Det är inget en 17 åring ska längta efter, kramarnas tid ska vara över. Man ska inte behöva tröstas, man ska bli sin egen, stå på egna ben. Men som sagt jag är ett barn. Sökande efter kärlek och trygghet, balans.
Här behöver jag bara vara mig utan masker och leenden och allt blir tusen gånger lättare här i tryggheten. Bara jag och kampen emot mig själv, lite skola och lite hund. Visst låter det patetiskt avskalat och enkelt?