Kvävs i det här rummet, det som alltid varit mitt. Väggarna som vet varje steg i hopplösheten och golvet som tagit emot min fallande kropp så många snurriga gånger. Där syret försvunnit och blodet bildat pölar. I den dörr hängande svimmat och fallit. Alla fall, psykiskt som fysiskt alla gångerna pladask på det kalla golvet.
Jag är riktigt rädd för varje del av mitt rum, alla delarna som känner mig så väl. Fyra dagar i ett dolt ångestmoln som blommar upp på natten. Klarar jag det som en perfekt flicka.
Det känns som det blir nätter av kaos och ohanterbara känslor som måste dövas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar